Julen: Hårnät, böcker och skivor.

Julklappar. Snart är det jul, snart måste man ha köpt sina julklappar. De där julklapparna man aldrig blir klar med. Man sitter där med tusen halvdana idéer i maj, under sommaren, i september; idéer som aldrig utvecklas, idéer som aldrig blir något annat än halvdana, oavsett vad det gäller. Det har alltid varit så för mig. En del klart tidigt, men alltid en stor del som måste köpas eller ordnas i halvpanik i sista sekund.

Nu har det inte blivit att jag åkt upp till Kramfors och hälsat på så ofta de senaste jularna. Därför måste ju också paket med julklappar skickas i god tid för att de ska hinna komma. Det ser rätt OK ut i år. Men ännu väntar jag på ett par saker som ska med i det där paketet. Det där paketet som börjar kännas så slentrianmässigt till innehållet. Böcker. Filmer. Eventuellt någon skiva. Å andra sidan är det saker som känns bra. Inte som det året jag (jag försvarar mig med att jag hade svag ekonomi – jag tror jag gick i grundskolan fortfarande) gav min syster en förpackning hårnät och åtta kammar (jag bröt förpackningen och tog två till mig själv...).

Jag minns också att jag några år fick en skiva varje jul, en skiva som jag kunde ägna hela julhelgen åt att lyssna in mig på. Jag har fortfarande kvar den känslan när jag hör Waterboys This is the Sea, framför allt The Whole of the Moon:

 

Jag gillar julen. I alla fall som idé. Jag gillar stämningen när det är ljust i fönstren och rofyllt och snö på backen. Jag gillar doften av hyacinter. Jag gillar julmusik, om än inte all julmusik (återkommer om det snart); men jag gillade att sitta uppe till strax efter midnatt kvällen mot julafton och lyssna på Julöppet frånVisby med Bertil Perrolf, som alltid inledde med en reflektion och spelade O Helga Natt (Adams Julsång) med Jussi Björling. Jag gillar juldekorationer i det lilla (även om jag själv bara numera sätter upp adventsstakar). Jag gillar att umgås med släkt och vänner.

Det har blivit lite avtrubbat några år. Som det år jag läste vetenskapsteori och lingvistik och hade tenta i neurolingvistik ett par dagar före julafton. Jag minns jag åkte upp till Norrland natten till julafton och åkte tillbaka på juldagens kväll, eftersom jag var tvungen att söka ny lägenhet under mellandagarna. Ett par sådana jular har nog dragit ner julen till en rätt vanlig helg för mig. Men, som sagt, jag gillar den.

Nu får man väl ta och gå tillbaka till de där klapparna som fortfarande ligger på vardagsrumsgolvet och väntar på att bli sorterade. De perfekta julklapparna. De halvdana idéerna. De rena hugskotten. Alltihop.

De äldres skivor, del 1: Don Curtis.

Jag har skrivit tidigare om mitt musikintresse, hur det vaknade, att det varit en stor del av min vardag i många år nu. Numera har jag en försvarlig mängd musik: LP, 7”, 12”, kassettband, CD, DVD, på dator. Allt är naturligtvis inte alltid bra, jag har köpt en hel del på chans eller på grund av en eller två låtar där resten inte matchat det jag köpt det för. Och jag slänger/säljer/donerar nästan aldrig något. Lite dumt, kanske, men jag ser det som att det jag lyssnar på blir en del av mig; det som är bra, det som är medelmåttigt, och det som är rent sorgligt. Allt är kvar. Allt är jag.

Innan jag börjat skaffa mig det jag velat ha, innan jag ens visste vad jag ville ha, vad jag gillade, brukade jag gå igenom mina föräldrars skivsamling. Precis som det ska vara, så var det väl inte allt jag gillade där. Men det var där jag hittade instrumentalskivorna jag själv skrev texter och sjöng till. Där hittade jag också en samlingsbox med sextiotalsmusik (som jag så här snart 25 år senare ännu har kvar – Jag lovar att lämna tillbaka den! Lovar!) och ett par klassiska skivor jag gillade.

Min mor hade en samling 7”-singlar samlade i en röd liten ”plastbok”, med plastfickor där skivorna kunde stoppas in. Den rymde väl en 15-20 singlar. I den hittade jag singeln In the Corners med Don Curtis. En låt jag gillade. Gillade också B-sidans Red Indian Brother. Pressad på röd vinyl. Den fastnade liksom, den försvann inte ur sinnet efter ett par lyssningar. Jag kommer på mig själv med att nynna lite på den ibland. Har lite nu och då kollat på YouTube efter den, men utan resultat. Gjorde det igen ikväll, och..:

Ah! Gillar den än mer nu, faktiskt. Det var längesedan jag hörde den. Gillar psykanslaget, wah-wahgitarren, de i slutet av sextiotalet i genren tidstypiska inslagen. Minns att min mor berättade att hon köpt den av honom själv, när han gått runt och sålt den egenpressade singeln. Minns dock inte om han var klädd i indiandräkt vid tillfället. Men oavsett vad är jag tacksam över att min mor köpte den. Och att jag hittade den röda skivan i den röda samlingsboken/-mappen. Ah..! Tar och lyssnar på den en gång till.

Världens bästa kokbok!

Det är något med kokböcker och mig. Så fort jag stöter på en kokbok måste jag bläddra igenom den, kolla på bilderna, bli hungrig, bli inspirerad. Oftast så dör inspirationen bara någon kvart efter att jag slutat bläddra i en kokbok, men ändå…

Sen finns det kokböcker som nästan är för bra för att vara sanna. En av de bästa och mest uppfriskande kokböcker jag någonsin stött på är Hellbent for Cooking – The Heavy Metal Cookbook. Jag lånade den igen på biblioteket häromveckan, och, ja… Fullständigt lysande.

Jag skrev ett blogginlägg om den för Frölunda biblioteks fackboksblogg för ett knappt år sedan. Tar mig friheten att även publicera det här, nu:

Det verkar finnas en omättlig marknad för kokböcker, det kommer hela tiden strida strömmar av nya recept, dieter och specialiteter. Kul då med en bok som tar ett helt annorlunda grepp, mot en helt oväntad målgrupp. Hellbent for Cooking är fylld med recept gjorda av medlemmar i diverse hårdrocks- och metalband. Udo Dirkschneider från Accept bjuder på rostbiff med gröna bönor, Scott Gorham från gamla Thin Lizzy på ett jambalayarecept. Allt är här, högt och lågt, från rejäla långkok till snabbmakaroner med billig köttfärs och pulversås (presenterat som ”Macaroni against monotheism”). Phil Lynotts mamma bidrar med ett recept på lammstek. Och man kan bara inte motstå en kokbok som presenterar ett recept på en pizzatårta med mozzarellatopping. Vanvettigt slabbigt, gott, uppfriskande och kul.

Kokböckernas kokbok! Rekommenderas helhjärtat!

…och för den goda sakens skull måste ju i sammanhanget också Vegan Black Metal Chef vara med på ett hörn.

När Månbas Alpha var ens universum.

Jag tog fram min lilla Månbas Alpha-box och kollade på några avsnitt härförleden. Det är något med den TV-serien och mig. Serien där månen i slutet av 1990-talet har fått bli slutförvaring för hela jordens överskott av kärnavfall, och det till slut gör att månen sprängs ur omloppsbana och åker planlöst igenom universum. Det är en av de första TV-serierna jag minns att jag följde slaviskt, och var fullständigt uppslukad av när den gick på svensk TV på sjuttiotalet. Några av avsnitten satt kvar på näthinnan i över tio år innan jag såg avsnitten igen. Avsnittet Space Brain framför allt, där månen åker igenom en pulserande himlakropp och stora delar av månbasen förstörs av ett slags skum. Avsnittet The Troubled Spirit, där en medlem av rymdbasen förföljs av sin ännu inte döda ande som ska hämnas sin död. Another Time, Another Place där månen hamnar i omloppsbana kring jorden igen, bara för att finna att samma måne också finns i omloppsbana, där besättningen möter sig själva (väldigt mycket samma tema som i filmen Journey to the Far Side of the Sun, som producerades Gerry Anderson, som tillsammans med hustrun Sylvia producerade TV-serien), tillsammans i alternativa universum.

Jag minns att jag var så uppslukad av serien att jag vid ett tillfälle, när jag gjort något dumt, jag minns inte vad, som straff inte fick kolla på den veckans episod av programmet. Jag var otröstligt ledsen. Men jag smög upp, som för att gå på toaletten, och stod gömd och såg i alla fall en kvart av avsnittet innan jag blev upptäckt...

När TV3 1991 började sända serien igen kändes det ungefär som då. Förväntan, spänning. Jag minns att jag inte blev så besviken jag var rädd att bli. Men det var några dramaturgiska effekter som stod ut och blev lite löjeväckande. Som att kapten Koenig alltid måste ut på de mest riskfyllda uppdragen själv. Som att all dramatik sker under en stark strålkastares motljus som besättningen måste hålla upp händerna för ögonen inför. Som när månen i en episod får atmosfär under några dagar och kapten Koenig öppnar månbasens fönster (13:15 in i länken - hela scenen är för övrigt obetalbar) och tittar ut. Öppningsbara fönster utan lås eller reglar. På en månbas. Tjena.

Jag var alltid förtjust i Professor Bergman. Som alltid var en trygg och solid bas. Som alltid mötte alla faror med ett ”...this looks very interesting, John”. Många karaktärer att gilla överhuvudtaget, även om de väldigt fort stelnar i sina roller.

Men numera så vet jag ju om det här. Jag är medveten om vad jag själv upplever som brister i serien. Och just därför struntar jag i dem. Det gjordes, förutom de första 24 avsnitten producerade av italienska RAI och brittiska BBC (bara det!), ytterligare 24 avsnitt i amerikansk produktion. Man hade bytt ut i praktiken alla utom kapten Koenig, Doktor Russell och flygaren Alan Carter. Man hade lyft in en massa andra roller, bl.a. en utomjording, Maya, som kunde ändra skepnad till vad helst hon ville. Och bytt ut mysdressuniformerna! Jag har sett avsnitten, men är inte imponerad. Jag fortsätter kolla på de första avsnitten. Oförtrutet. Och Månbas Alpha har en av tidernas snyggaste vinjetter:

Barn, böcker och läsglädje.

Jag går upp mot biblioteket, och i trappan möter jag vad jag tror är en mor och hennes son. Han är in åtta-nioårsåldern. Mamman läser baksidestexten av Ingelin Angerborns Rum 213 för honom. Hans totala koncentration, hans fascination, hans ögon. Helt uppslukad av orden.

Jag går in i barnavdelningen på biblioteket. En liten flicka i två-treårsåldern läser ur en pekbok för sin mamma. Tolkar bilder. Hon vet att det finns något där i böcker som avslöjar hemligheter för den som kan koderna. För den som kan språket. För den som kan läsa. Hon kan inte läsa bokstäver än, men hon kan läsa bilder, tolka, så hon förklarar och broderar ut en historia. En hisnande historia som alla borde fått höra. Men en del historier är faktiskt bara ämnade för mammor.

I samma barnavdelning, i en liten soffa, sitter vad som ser ut att vara en storasyster med två småsystrar. De är inte gamla, men storasyster kan läsa. Hon läser högt ur Dick Brunas Ägget som sprack för sina ivrigt lyssnande åhörare. Det var en av mina favoritböcker som litet barn. Jag fick tårar i ögonen. Den boken. De där förväntansfulla blickarna. Den där känslan.

Jag är uppe vid biblioteket när de precis börjat ha sommarstängt över helgerna. Det är lördag. En familj med en mamma, en pappa och en liten pojke kommer för att besöka biblioteket. Allt är mörkt och alla dörrar stängda. De står utanför grindarna. De vuxna pratar om att gå till McDonalds istället. Men pojkens ögon, hans besvikelse, hans uppriktiga önskan att vilja komma in till biblioteket ekar ordlöst över hela kulturhuset; sticker som en pil rakt in i hjärtat. Det är fortfarande så att jag i praktiken ångrar att jag inte bara öppnade, släppte in dem.

Är på jobbet. Får berättat för mig om en skolelev som alltid hatat att läsa, som alltid haft svårt för det; föräldrar har förtvivlat försökt hitta någon väg, men alltid förgäves. Eleven hittar en bok som vi har skickat till klassläraren tillsammans med andra böcker till klassen. Elevens föräldrar ringer läraren och undrar fascinerat euforiskt vilken bok han hittat och som han berättat om att han har läst och som han gillar så mycket. Det är serieversionen av Röde Orm av Charlie Christensen.

Skolelever som bläddrar i Kulturrådets Barnbokskatalog eller söker i den på nätet och vill läsa de böcker som finns där, böcker som de ber läraren fråga efter, som de frågar efter på biblioteket, böcker som de vill läsa; i Barnbokskatalogen, på Bokjurylistan. Nyfikenheten, drivkraften att hitta bra böcker, viljan att läsa.

Jag blir glad när jag ser att så många barn och unga hittar böcker att läsa. Böcker som de gillar, och som de pratar om med kamrater. Böcker som hela tiden finner nya läsare. Läsare som hela tiden finner nya böcker. Framför allt barn och unga som säger att de inte gillar att läsa, men som hittar sin första positiva läsupplevelse, de som för första gången hittar nyckeln till allt vad litteratur kan ge.

Den nyligen utnämnde läsambassadören för barn och unga, Johan Unenge, sa vid utnämningsceremonin på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg att ett av hans mål är att alla barn i Sverige under den tid han är läsambassadör ska läsa en bok, ska få en bra läsupplevelse. Det är ett bra mål. För en bra läsupplevelse borgar för att man söker nya bra läsupplevelser. Och en bra läsupplevelse är alltid en ingång till litteraturen, till nya världar, till förståelse för så mycket mer. Oavsett vilken bok som ger läsupplevelsen.

Jag blir lycklig när barn finner böcker de gillar. Jag är lycklig över att det finns bibliotek. Och än mer lycklig när barn och bibliotek finner varandra.

Bio Kontrast och en antikrigsfilm.

Jag har alltid gillat film. Jag vet, jag minns inte, men jag har fått berättat för mig, att den första film jag upplevde på bio var Disney's Djungelboken. Jag var ett par år gammal. Jag tror jag sov mest i mammas famn. Jag minns matinéer, jag minns premiärkvällen för Star Wars, jag minns att jag samlade filmaffischer. Undrar var de är nu? Både skräck- och actionfilmer. Jag minns att jag och mina föräldrar övertalade de som satt i biljettluckan så att jag kunde komma in och se första Alien-filmen på Thalia i Kramfors, fastän jag hade några år kvar till stipulerad åldersgräns.

Men framför allt minns jag Bio Kontrast. Folkets Bio. Jag tror det under en period var en Bio Kontrastafton en måndag i månaden. Filmen kostade tio kronor, och det var riktiga guldkorn. Minns framför allt två filmer jag såg, även om det ju var fler, alla kvalitetsfilmer. De filmer jag minns är dels 2001 – ett rymdäventyr (som min granne och kompis Mikael blev uttråkad av och ville gå därifrån efter en halvtimme) och Johnny var en ung soldat (Johnny got his gun):

Jag kan inte minnas en film som tagit tag i mig, ruskat om mig, och stannat kvar hos mig på det sätt som den gjorde. Om mannen som rycker ut i första världskriget, som blir skadad, som förmodas vara ett kolli, och som vårdas som ett slags experiment, utan ögon, öron, näsa, tunga, armar, ben. Bara som ett bylte under ett uppspänt tyg. Egentligen få exteriörer, från från krigets vardag; mest mannens tankar, funderingar, frågor och minnen. En obehagligt stark antikrigsfilm.

Den fanns kvar i minnet länge, länge, ibland aktivt, ibland latent, men jag lyckades glömma namnet på den. Det var i slutet av nittiotalet som min vän Peter till slut lyckades knäcka filmens namn. Eller snarare bokens, Dalton Trumbos förlaga, jag tror inte han hade sett filmen. Jag hittade den till slut på DVD och har sett den igen ett par gånger. Den är inte lika omskakande som jag minns den, men några scener, framför allt mot slutet, tär fortfarande på hjärtat.

En liten märklighet i sammanhanget är att den ju dök upp i den långa videon till Metallicas One i slutet av åttiotalet, men jag lyckades trots det inte hitta några uppgifter om filmen. Jag hade visserligen inte dator eller Internet på den tiden, och jag kanske inte var tillräckligt envis. Men ändå. Det borde ju ha gått.

Nå, jag är tacksam att jag fann den, den där gången. På Bio Kontrast. På biografen Thalia i Kramfors. Undrar bara vilka de andra filmerna var. De som jag också vill se igen.

Det här med att spela och göra musik.

 I somras var det 14 år sedan vi i bandet kom överens att lägga av. Lördagen den 16 augusti, om jag minns rätt. Vi beseglade löftet genom att äta surströmming i Slottsskogen samma kväll. Vi har spelat två gånger sedan dess, nostalgitrippat, dock ingen av gångerna med fullt manskap. Jag kan sakna det rätt ofta, faktiskt. Även om det har varit frustrerande många gånger, både med tid och med kreativitet och annat, så har det alltid varit kul. Kan egentligen inte minnas någon osämja eller kris medan vi höll på. I alla fall inte inom själva musicerandet. Häromdagen fick jag frågan om varför jag överhuvudtaget började spela musik. Det var länge sedan jag tänkte på det i konkreta termer.

Jag blev intresserad av musik någon gång i mitten av sjuttiotalet. Tack vare Kiss (egentligen där bara tack vare LP:n Rock'n'Roll Over) och Boney M. Så här i efterhand gillar jag att det är just de två banden, den dualismen, dialektiken. Sedan fann jag Beatles, Beatles fann mig och vi har aldrig lämnat varandra. Men det gjorde också att jag själv ville försöka, att jag själv ville spela. Jag jagade instrumentallåtar på skiva för att kunna göra sångmelodier över dem. Jag lånade en bok med ackordgrepp och satt och övade på en rätt ostämd gitarr. Bara för att kunna göra egna låtar. Minns att jag gjorde mina första utan att kunna spela överhuvudtaget. Minns en låt som jag kallade för ”Galningar”, som jag bara bankade ut på en akustisk gitarr utan att ha en aning om hur man skulle eller kunde sätta fingrarna. Så fort jag lärt mig tre ackord strömmade låtarna ur mig. Alla var pinsamt plågsamma pekoral, naturligtvis. Men ändå.

Jag gjorde alla texter på svenska. Självklart var det enklare att skriva ner några floskler på engelska och köra, men det var ursprungligen en tanke från min vän Niklas: Vi ska ha ett band, och vi ska sjunga på svenska. Jag skulle spela bas, minns jag. Hu, jag tycker fortfarande att det är jobbigt, trots att jag numera kan frammana enkla figurer. Det kunde jag liksom inte då. Men den tanken om att göra svenska texter satt kvar. Och jag är lite tacksam för den. Det innebär lite mer tankeverksamhet, men är så mycket roligare. Att sedan innehållet i dem inte alltid är det mest filosofiska och mest tankeväckande är en annan sak.

Jag gjorde två kassetter som fanns att köpa via Sollefteås musikförening CCC - Cult Climax Corporation. Den ena med namnet Fågelskådningar, den andra med namnet När Livet Går Utanför Ramen – Är Ramen för Liten eller Människan för Stor? Spelade lite grann live. Med samma ostämda gitarr. Det blev efter hand mindre och mindre gjort. Mindre och mindre gitarrspelande, mindre och mindre låtskrivande. Annat kom emellan. Jobb och sånt. Och lathet. Och allt med Musikföreningen Rocky i Kramfors. Och trots att jag trivdes med allt då, så är jag ändå väldigt glad över att jag flyttade från Kramfors till Göteborg och kom samman med de här underbara människorna, vi som var bandet. Dish. Som sedan blev Brandgul. Vi återkommer till det.

Efter att vi lagt av fick jag låna en portastudio av vår trummis Stefan, och satt och lekte ihop ett par låtar. Ja, eller det blev väl en hel del; jag hade den ohemult länge. Köpte mig en egen lite senare för att kunna fortsätta. Det blev en demo som jag faktiskt skickade runt till olika bolag för att se om det kom någon reaktion. Ingen alls blev det. Men den var kul att göra. Hittade nyligen följebrevet jag skickade med, gjort i någon märklig egenartad design och halvt oläslig. Kan förstå det bristande intresset när jag ser den. 

 

För ungefär ett halvår sedan tänkte jag att det är värt att försöka börja plinka på gitarren igen. Att se om man kunde återuppta alltihop. En oerhört trög och fyrkantig början, men efter ett tag började det flyta på. Ibland kommer det så många små idéfragment att man inte vet vad man ska göra med dem. Och några blir till hyggliga större idéer. Och några blir till låtar. Inga hits, inga epos, inga mästerverk, men låtar.

Det var lite kul att tänka tillbaka på det. Det man gör. Bara för att det är så kul att man aldrig reflekterar över det.

Skolbibliotekscentralen och jag

Idag, den 13 november 2011, är det precis tio år sedan jag började jobba på Skolbibliotekscentralen i Göteborg. För tio år sedan hade jag inte varit mer än tre år på något jobb jag överhuvudtaget haft. Jag har jobbat på Sandö U-Centrums (Center för U-landsutbildning, som det hette) bibliotek, på bensinstation och på skolor, bland annat som elevassistent. På de skolor jag jobbat har jag också alltid sett till att ha ett nära arbete med biblioteket.

Jag har alltid varit intresserad av litteratur, har alltid sett ett bibliotek som ett centrum för ökad kunskap och vidgade vyer (självfallet, varför skulle man inte det?). Innan jag började jobba inom skolan hade jag nog dock aldrig tänkt konkret på hur man kunnat arbeta med bibliotekets möjligheter för att vidga hela skolans uppgift; bildning, kritiskt tänkande, informationskompetens, empati, fantasi; överhuvudtaget all förståelse oavsett ämne eller situation.

Sedan jag började jobba på Skolbibliotekscentralen har allt det fått en ny dimension i mitt förhållningssätt till litteratur, i mitt förhållningssätt till vårt arbete att fungera som ett stöd och som ett komplement till skolbiblioteken. Jag har lärt mig mer om hur man kan jobba med böcker med barn i alla åldrar, har lärt mig mer om hur man kan integrera skönlitteratur i temaarbeten i skolan, har lärt mig mer om hur man kan öka läsintresset hos ovilliga läsare i unga år via olika slags läsprojekt. Det har varit lärorikt; det finns så många idéer att ta del av, det finns så många sätt att arbeta på. Det som är riktigt kul är att det är så många som faktiskt gör det. Arbetar med böcker, arbetar med läsning, med alla former av litteratur, alla former av texter, med alla former av medier som stimulerar läsning, läsförståelse, bildning, kritiskt tänkande, empati, fantasi, förståelse. Böcker, datorer, läsplattor, surfplattor, smarta telefoner, informationskompetens, IKT, sociala medier, allt. Det vore så vackert om utvecklingen fortsatte i samma riktning, fortsatte att utvecklas, men att den också alltid inkluderade skolbiblioteken, som ett centrum, som ett nav i hela skolverksamheten.

Jag kan ibland tycka att mitt arbete på en Skolbibliotekscentral är tudelat: Å ena sidan saknar jag kontakten med eleverna, med barnen, med lärare och andra pedagoger i det konkreta arbetet. Vi är inte en del av skolan på det sättet, vi arbetar gentemot skolbiblioteken, skolbibliotekarierna; vi arbetar inte mot pedagoger eller skolors sätt att undervisa, i alla fall inte där skolbiblioteken inte är en central del av den. Å andra sidan kan jag bidra med omvärldsbevakning, visa på goda exempel, visa hur andra kan arbeta, visa hur andra lärarlag integrerar skolbiblioteket i sin undervisning och genom det både ökar kvaliteten i undervisningen och gör arbetet både lättare, friare och bredare.

Det har varit år som gått fort. År som lärt mig mycket, och år som ger förhoppning om mer. I och med en ny skollag som stipulerar att alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek borde skolbibliotekens roll stärkas på alla skolor. Och att det inte ses som en belastning, utan en tillgång, som det är, som en pedagogisk resurs, och att det integreras i undervisningen överallt. Så att skolbibliotekens roll blir vad de ska vara: Ett centrum för bildning, kritiskt tänkande, informationskompetens, empati, fantasi; överhuvudtaget all förståelse oavsett ämne eller situation.

Jag har arbetat på Skolbibliotekscentralen i tio år. Tio oavbrutet inspirerande år. Jag hoppas att det blir några tiotal år ytterligare. Och att vi har möjligheten att stötta och hjälpa till i skolbiblioteksutvecklingen hela tiden. På alla sätt. Tio år. Det känns som att jag knappt börjat.

Heinrich Böll. Doktor Murkes Samlade Tystnad. Tåget var Punktligt.

Jag har precis köpt ett par böcker via bokantikvarietjänsten Bokbörsen. En av dem var, till sist, en av mina favoritböcker. Jag minns det tydligt, även om minnena är lite pinsamma för den vän av litteratur jag både är nu och faktiskt också var då; hur det var när jag upptäckte en av mina favoritförfattare, Heinrich Böll. Som fjunig gymnasiestudent på Ådalsskolan i Kramfors på åttiotalet.

Upptäckten kom, inser jag så här i efterhand, från två håll. Dels från det läromedel i svenska vi hade på den tiden. Det var en diger bok om litteraturhistoria som jag inte minns namnet på, men till den följde också med en bok som hette Speglingar. I den fanns brottstycken ur romaner som refererades till i huvudboken. Eller ibland hela noveller. En av novellerna var Det kommer att hända något, som hämtades ur Bölls novellsamling Doktor Murkes Samlade Tystnad. En briljant satir över byråkrati och effektivitet, skriven, och översatt, på ett närmast ekvilibristiskt sätt, troget det tyskt grammatiska storvulna och bisatsspäckade idiomet (det kanske låter lite negativt - men, tro mig, jag älskar varje kurva av den grammatiska motorvägen). Dels kom upptäckten från det faktum att jag läst novellen, gillade den, och inför en uppgift att skriva en bokrecension hittade Böll i skolbiblioteket. Jag valde, och det är här det lite pinsamma kommer in, boken Tåget var Punktligt, eftersom den såg ut att vara så pass tunn att det skulle gå snabbt att göra skolarbetet. Pinsamt för att jag fullständigt struntade i vad den handlade om eller om det var en intressant bok att skriva om: den var tunn.

Fast innehållet golvade mig fullständigt. Om huvudpersonen Andreas som under andra världskriget är på väg till fronten igen. Ett ansikte och en själ i en grå massa av soldater på ett tåg mot fasan och evigheten. Många inre monologer, om familjen, om livet, om soldattillvaron, om skräcken och fasan för kriget, om ångesten över att han inser att han inte kommer att återvända. Men scener och tankar av ljus, av vänskap, av hopp och kärlek. Det är en rätt omtumlande bok, en som tränger in i en, en som rotar sig och sätter sig kvar. Jag återkom många gånger till den under de åren som gick strax efter jag skrivit om den. Jag har återkommit till den ofta sedan dess också. Och jag älskar även här språket, översättningen, andan.

Det ena ger det andra. Har upptäckt många magiska böcker i hans författarskap. Doktor Murkes Samlade Tystnad, En Clowns Åsikter, Rapporter om Nationens Opinionsläge, om Västtyska säkerhetsagenter som spionerar på extremvänstern; en mycket underhållande satir där agenter i praktiken spionerar och infiltrerar varandra utan att veta om det. Katarina Blums Förlorade Heder, en otäck, angelägen och obehagligt verklighetstrogen roman om sensationsjournalistik och terrorism.

Heinrich Bölls skrev ett antal böcker som utspelar sig under andra världskriget. Alla har en humanistisk ton och kan ses som pacifistiskt ställningstagande. I andra är han mjukt, stilla samhällssatirisk och underhållande. Andra kan vara rasande ställningstaganden, som i exemplet Katarina Blums Förlorade Heder ovan. Andra humanfilosofiskt introverta. Men hans böcker är alltid läsvärda och storartade. Jag har själv inte läst alla, men många. Och jag har alltid blivit berörd av dem.

Heinrich Böll fick Nobelpriset i Litteratur 1972. Han dog 1985. Men hans texter finns kvar och de rekommenderas varmt att läsa och ta till sig.

Man hittar tillbaka. Till bloggen. Och till SH!

Oj! Här har det inte hänt mycket sedan Eurovisionsschlagern. Jag ber om ursäkt för det. Har nog bara varit lat, egentligen. Men började fundera igen. Började skriva igen. Och som vanligt är det musik. Igen.

Jag vet faktiskt inte vad det var som gjorde det. Att jag blev sugen på att lyssna till Staffan Hellstrand igen. Jag tror det var ett par Dan Andersson-strofer från början. Ett par Dan Andersson-strofer som finns med på hans första soloplatta, Hemlös. Jag har alltid gillat den skivan. Mest för att jag är en stor beundrare av Dan Andersson, poeten Dan Andersson, men också för att jag helt naturligt köpte plattan när den kom. Eftersom jag också varit en stor beundrare av bandet som Staffan Hellstrand tidigare sjöng i. Eller snarare var. Och frontade helt och hållet – för det är lite svårt att komma ifrån att bandnamnet SH! är mer än hans initialer.

Det är lite lustigt att media på SH!-tiden inte var speciellt övertygade om att de skulle få något stort genombrott eftersom, och det var en ganska gängse mening, Hellstrand led av ett gigantiskt Thåström-komplex. Man kan höra det på de första skivorna emellanåt. Frasering, intensitet. På Vad Tyst det Är, där ju initialerna medverkade till en lite snygg skivtitel. SH!-Vad tyst det är. Men, oavsett vad, när man hör titellåten och den magiska Där Vildhundarna Går från skivan Svarta Violer skiter man fullständigt i det.

Det var någonstans här som jag började öppna mina öron för Staffan Hellstrand och SH! Jag får fortfarande rysningar av Där Vildhundarna Går. Och jag blev initialt riktigt besviken på det som kom att bli deras sista skiva, Söndag. Men det gick över ganska snart. Så här i efterhand kan jag, trots ett par riktigt krystade texter emellanåt, riktigt uppskatta den. Häxan i Håån, Flickan i Jakan, Anastasia, Våra Kvällar hos Stjärnorna, En Sång för Julia. Det där folkanslaget, de där körerna. Det finns något avväpnande i dem, till skillnad från det tidiga SH! och den senare soloartisten Hellstrand. Något charmigt. Något snyggt.

Jag tror inte jag läste något om, eller hörde talas om att SH! skulle splittras. Men jag såg en dag i en av skivbackarna på Domus i Kramfors (jodå, på den tiden, i Kramfors låg kooperationen i framkant ibland – tror det här var någonstans i tomrummet mellan två skivaffärer...) Staffan Hellstrands första egna skiva. Hemlös. Med covers av tonsättningar till Dan Andersson. Och ett par egna tonsättningar: Titellåten, som jag fullständigt älskar. Jag Sjungit. Hans i mitt tycke enastående version av Spelmannen.

Jag köpte också hans nästkommande platta, Den Stora Blå Vägen. Det var väl Hela Vägen Hem som fick mycket radiotid där. Tyckte den var helt OK, den följde lite av spåren från ovan. Men den var inte som varken Dan Andersson-plattan eller som SH! Jag gillade Lilla Fågel Blå när den kom, men den kunde man ju till slut inte undgå, till slut inte komma bort från, inte fly ifrån hur mycket man än försökte. Och någonstans där blev det lite tråkigt och trist. När jag hör Staffan Hellstrand idag är det inte med ett helt uppmärksamt öra längre. Om jag inte måste. Det tuggar på i samma spår, det är bruksmusik. Det känns lite synd ibland när jag lyssnar på de gamla låtarna. Men jag fortsätter lyssna på dem.

Som det heter i Där Vildhundarna Går: "Kärleken är ett gungfly – men den är vacker och stor ibland."

Den där favotittävlingen...

Eurovisionsschlager. Ah. Dags igen. Jag har alltid gillat den, faktiskt. Även om jag kanske inte varit helt lyrisk över alla låtar som varit med, även om jag nog också tvivlat på själva konceptet, så har jag alltid gillat den. Det är något med det oförutsägbara. Något med att man alltid kan vara säker på att det kommer att dyka upp något som man aldrig förväntat sig.

Jag minns att jag inte var speciellt intresserad av musik överhuvudtaget fram till en 9-10 års ålder. Det fanns två band som ändrade på det. Boney M och Kiss. Känns på samma gång märkligt och självklart när jag ser tillbaka. Återkommer nog till det. Men en av de regelbundna ingångarna till musik kom också att bli just Eurovisionsschlagern, även om man samtidigt sökte sig till både disco och punk. 

 

Det är inte långt till årets final. Förra året listade jag mina favoriter genom åren på Facebook. Jag tänker att jag gör en repris av dessa (för inget har ändrats) här. Listade från plats fem till ett:

Nummer 5 - Bosnien/Herzegovina 2006:

Nummer 4 - Polen 1996:

Nummer 3 - Spanien 1983:

Nummer 2 - Spanien 1995:

Nummer 1 - Världens genom tiderna bästa låt i Eurovisionsschlagern - Frankrike 1977:

Där är den. Min egen högst personliga favoritlista. Men det finns mycket som ryms därunder. Försöker nog ta ett nappatag med dem snart och återkommer. Nu kollar vi!

En dokumentärfilm som måste ses

Jag gjorde ett inlägg för en dryg månad sedan som bland annat handlade om Stefan Jarls dokumentärer Naturens hämnd och Underkastelsen, som båda visades av SVT. Jag skrev att Underkastelsen inte skulle komma att visas i SVT Play på grund av filmrättigheterna.

Tydligen har det ändå löst sig på något sätt, upptäckte jag av en slump idag. Underkastelsen ligger på SVT Play, under deras dokumentärer, Dox. Den ligger där fram till torsdag den 12/5. Det är en utpräglad intervjudokumentär, så det är mycket prat, men det är en film som jag rekommenderar alla att se.

Den finns här.

En lånad skiva och en mycket saknad vän.

Jag fick ett hugg av sorg i hjärtat häromdagen. Jag bläddrade igenom en av mina skivbackar. Jag hittade Big Blacks LP Songs about Fucking. Det slog mig att det antagligen inte alls är min skiva. Det slog mig att det är en skiva jag tror jag har lånat av en vän. Av en av mina bästa vänner. Och det högg till när jag återigen inser att jag inte kommer att kunna lämna igen den till honom. Jag lånade den av min fantastiske vän Bosse för över tjugo år sedan. Bosse lämnade världen hösten 1992.

På något sätt har jag ju alltid vetat att jag har haft den, liksom ett kassettband med avspelningen av en annan skiva, att jag lånade den den där sommaren strax innan jag flyttade. Jag tror jag erbjöd honom att ta den med sig när han och några polare dök upp på besök i Majorna 1992 när de skulle vidare upp till Kramfors från Tyskland. Så klart han inte skulle ha den med sig då.

Och så kommer de tillbaka. Minnena. Nästan alltid goda, nästan alltid bra. Oftast med en glad Bosse, oftast så man ler och får en tår i ögat. Det fanns naturligtvis andra ögonblick också, men inte många som han delade med sig till oss som inte var verkligt nära. Jag tror och hoppas ändå att jag lärde känna honom rätt bra; han var ändå en av mina bästa vänner, och jag hoppas jag var en av hans under den perioden. Vi var styrelsemedlemmar i Musikföreningen Rocky i Kramfors, vi umgicks ofta under de där sista åren av åttiotalet, vi hade mycket med varandra att göra. Vi var några som ofta träffades, som ofta diskuterade, som ofta umgicks överhuvudtaget. Ofta var det under lite mer festliga former, men också mer vardagliga. Bosse var smart och kvick, Bosse kunde komma med lösningar av problem med en snabb kommentar, Bosse var en glädjespridare i ordets alla bemärkelser. Han var också den man kunde diskutera allvarliga saker med, personliga, känsliga. Han var den där vännen man alltid önskar fanns där, alltid.

Bosse var en av de jag saknade mest när jag flyttade till Göteborg. Och Bosses bortgång var en av de jag mest gråtit över. Med frågorna. Vad man hade kunnat göra annorlunda, vad man hade kunnat göra för att han ännu hade funnits med oss fortfarande. En av de tommaste men också rikaste resor jag gjort var den till hans begravning den där hösten. Tom, för att en av de mest fantastiska människor jag mött och lärt känna inte fanns kvar. Rik, för att det fanns så många man kunde dela sina minnen med, få höra andras minnen, få bli glad i det svarta, för att de fanns så många som man kunde dela sin kärlek till Bosse med.

Bosse, du har för alltid satt ett avtryck i mig, och så många andra. Vi pratar fortfarande om dig. Med stor kärlek och värme. Med en smärtande saknad. Bosse, jag kommer aldrig att glömma dig. Och det kommer inte heller någon annan som lärde känna dig att göra heller.

Två femtonårsfiranden och en skivsläppsfest.

Det var i mitten av förra veckan jag kom att tänka på det. I mitten av förra veckan bastunerade Luleå Hockey ut att det var femton år sedan de vann sitt första och hittills enda SM-guld i ishockey... Jag minns det mycket väl. Jag såg matchen på TV i ungkarlskollektivet vid Redbergsplatsen, tillsammans med i alla fall Pelle, Olle och Stefan. Kan tänka mig att Lasse och Mats också var med. Och Pigge. Och några andra. Jag minns vi firade. Jag minns vi gick till Magasinet. Jag hade min gamla Luleå Hockeymössa på mig hela kvällen. Sen erkänner jag att jag inte minns så väldigt mycket mer... Men det var värt att fira. Men jag minns också vad mer som hände den påskhelgen. Luleå vann guld på påskafton, på lördagen. Under resten av helgen repade vi i popbandet jag var med i ganska ofta, nästan varje dag. Anledningen var att vi skulle släppa vår skiva direkt efter påsken.

Vi repade mycket inför den helgen, eftersom alla inte kunde alla dagar under påsken. Vi repade vid tiotiden på skärtorsdagen och var klara vid tolv-halv ett. Det här är bara femton år sedan, men den skärtorsdagen stängde Systembolaget klockan ett och vanliga affärer och köpcentrum klockan två. Men vi repade. Torsdag, jag tror både lördag och måndag också. Jag minns att våra planer var att börja med att köra En gång till.

Sen kom tisdagen den 9/4 1996. Jag minns egentligen inte så mycket av dagen, för det var en massa hattande fram och tillbaka med saker som skulle ordnas och saker som skulle hämtas och saker som skulle lämnas. Vi hade skivsläppsfesten på Nefertiti i Göteborg, och jag tror att vi precis hade riggat upp instrumenten, när vi plötsligt fick samtal om att postens bud varit och lämnat ett paket hos ovan nämnda ungkarlskollektiv. Paketet kunde avhämtas på Posten. Klockan var fem. Posten stängde sex. I paketet låg våra nypressade skivor.

Vi hann. Vi hann rigga, vi hann soundchecka, vi hann ordna med glasen med champagne och med jordgubbarna dagen till ära. En skiva med titeln Champagne & Trumpeter måste firas med champagne och jordgubbar. I äkta Wimbledonstil. Vi kunde slappna av. Vi kunde hinna bli nervösa igen.

En grymt rolig kväll. En sån man minns, trots att man inte kan återkalla detaljer. Det var kul. Jag tycker fortfarande det är en bra skiva. I lördags var det alltså femton år sedan den släpptes och sedan vårt skivsläppskalas. En skiva som är värd att fira. Till exempel med ett Födelsedagskalas.

Drabbande och viktiga dokumentärfilmer på SVT. Och två bortglömda böcker.

Jag såg den förra söndagen. Den film som jag första gången såg i mitten av åttiotalet i Ådalsskolans aula i Kramfors (jag tror jag smet från en lektion för att vara med på visningen, men jag är inte säker). Stefan Jarls film Naturens Hämnd från 1983, som är en dokumentär om hur människa, djur och natur reagerar på den utbredda kemikaliehanteringen inom så många verksamheter som berör allas vardag, framför allt jord- och lantbruk. Den visades på Kunskapskanalen på söndagskvällen. Jag har haft den på DVD ett bra tag, men jag har bara lyckats titta korta stunder på den, för att jag varit tvungen att ta andningspauser. På Ådalsskolans visning kunde jag inte gå därifrån. Men jag minns att jag kände mig rätt ordentligt desillusionerad, trots att jag ändå hade ett rätt stort miljömedvetande, och kände till en del redan innan.

I samma veva läste jag också två böcker som jag då tyckte alla skulle läsa, vilket jag fortfarande gör. Om träd kunde gråta av Bo Landin och i och med den också den stora klassikern när det gäller människors giftutsläpps påverkan på naturen: Rachel Carsons Tyst Vår. Den sistnämnda har jag i bokhyllan, ett utgallrat exemplar från ett bibliotek. Den finns inte att köpa längre på svenska, men dock i det engelskspråkliga originalet, Silent Spring. Om träd kunde gråta finns heller inte att köpa längre, bortsett från eventuella antikvariat eller motsvarande. Den verkar dock finnas kvar på ett fåtal bibliotek i landet...

Jag tycker fortfarande, tyvärr, att båda böckerna har relevans idag, och jag blir lite nedstämd när jag ser att de inte finns att tillgå. Visst är orsakerna till att böckerna skrevs tidsbundna; DDT-användningen som dödade fågellivet, respektive åttiotalets massiva framväxt av försurade sjöar, men det är inga isolerade företeelser. Och tankarna och de ekonomiska vinningarna bakom kemikalieanvändningen finns fortfarande.

Naturens Hämnd ligger utlagt på SVT Play till och med den 16 april. En länk till den finns ovan, och också här.

Den 12 (22.00, SVT1) respektive den 14 (22.15, SVT24) april visar också SVT Stefan Jarls uppföljare till filmen, Underkastelsen från i fjol, där han visar på vilka kemikaliska gifter som den mänskliga kroppen samlar på sig. Den kommer inte att ligga ute på SVT Play av rättighetsskäl, så passa på att se den när den visas. Den finns också att köpa och att låna på vissa bibliotek.

Det är inga uppmuntrande filmer. Men filmer som alla bör se.

The The. Infected. Och tre viktiga skivor.

Egentligen är det ju inget nytt. Egentligen så är det ju ett ”band” jag hela tiden haft med mig, som jag aldrig glömt av. Det som är lite trist är det faktum att jag inte varit så intresserad av vad som hände efter mitten av åttiotalet. Det som gör att jag kom att börja skriva om det här är att jag råkade tillbaka på en fråga jag fick från min gode vän Per för snart tio år sedan. Frågan var: ”Vilka tre skivor har betytt mest för dig? Inte de tre bästa, utan de tre viktigaste”.

En av de absolut viktigaste skivorna i min värld har varit Infected med The The. Egentligen ett namn som fungerar/-at som alter ego för brittiske Matt Johnson. Den första låten jag hörde var nog Heartland, som beskriver ett av kapitalistiska orsaker nedgånget Storbritannien. Sen följde titellåten och Out of the Blue (Into the Fire) (...”I was trying som hard to be myself I was turning into somebody else”...). Det räckte. Jag köpte skivan och lyssnade i praktiken inte på något annat under många månader. Det är ett mycket politiskt album, men också tidstypiskt på det sätt att den beskriver tillståndet i västvärlden under mitten av nittiotalet. Den måste inte tolkas politiskt idag (även om, dessvärre, både frågorna om de internationella militära intervetionerna och det ekonomiska systemet är alltför identiska idag). Det sägs att singeln Sweet Bird of Truth nästan forcerades fram direkt efter USA:s flyganfall mot Libyen efter en terroristattack mot ett diskotek i Berlin 1986.

Texterna är genomgående samhällskritiska, genomgående fokuserande på konsumtion (what's a man got left to fight for when he's bought his freedom...) och på begär, genomgående upprepande frasen ”I'm just another western guy, with desires that I can't satisfy”. Bland annat i den snyggaste videon från albumet, duetten med Neneh Cherry, Slow train to dawn:

Det sägs att Matt Johnson också fick fria händer att göra videor till alla låtar på albumet, men att han drog över budgeten rätt så rejält. Jag tycker väldigt mycket om alla dem.

Innan Infected gjorde Matt Johnson dels ett album som drogs tillbaka, men som också läckt ut: The Pornography of Despair, och dels ett soloalbum som hette Burning Blue Soul. Sedan kom Soul Mining, som så här i efterhand är nästan lika bra som Infected – den har definitivt fler låtar som är bättre än låtarna på Infected. This is the Day, The Sinking Feeling,Uncertain Smile (med en underbar pianoutflykt av Jools Holland på slutet).

Jag hade stora förhoppningar på nästa album, Mind Bomb. Jag blev nog lite besviken. Jag gillade Armageddon Days (are here again). Och ett par andra. Men jag var inte så begeistrad som jag varit. Efter The Smiths splittrats medverkade Johnny Marr på både Mind Bomb och på singeln Jealous of Youth, som var riktigt bra, i mitt tycke. Ett par riktigt bra låtar på Dusk, bland annat Dogs of Lust:

Hade lite gett upp hoppet om att det skulle komma något riktigt minnesvärt från The The där i slutet av nittiotalet. Men den kom. NakedSelf. Och det är kanske inte så mycket för själva låtarna, utan mer för texterna, för den under bara ljudbilden, för den rätt nakna produktionen. För DecemberSunlight. För BoilingPoint.

Sedan dess har det inte kommit något nytt album från The The. Matt Johnson har gjort en del soundtracks till dokumentärer, och har också släppt ett par låtar via The The:s webbsida. Där verkar det dessutom som att det kommer att komma mer. Även om jag inte förväntar mig något som jag kommer att hålla som det viktigaste jag hört, så kommer jag att fortsätta kolla. För det är en ikon. För det är något som är oerhört viktigt. För mig.

Jag återkommer med de andra två skivorna.

Fler covers. Och vad hände med Sinéad O'Connor?

Jag skrev för en tid sedan om covers. Det har satt sig lite i huvudet, det där. För jag kom att tänka på ett par covers som väl blivit större hits som just covers än de var med originalartisten. Praktexemplet är väl Natalie Imbruglias Torn, som ursprungligen var en låt med bandet Ednaswap, och som också hanns spelas in av norska Trine Rein och av Lis Sørensen på danska innan den blev en riktig hit (och här måste ju faktiskt också nämnas David Armands ”teckentolkning” av den. Både utan och med Natalie själv). Vi har den magiska videon till Nine Inch Nails Hurt med Johnny Cash:

Vi har Mariah Careys Without You som ursprungligen gjordes av Badfinger. Sutherland Brothers Sailing som Rod Stewart fick en hit med. Gloria Jones gjorde Tainted Love på sextiotalet, men Soft Cell fick den stora nutida hiten.

Sen har vi ju Dolly Partons I will always Love You, som Whitney Houston kom att göra till sin. Och vi har den där låten som jag känner förstörde något som verkade så bra, så lovande, så fantastiskt. Sinéad O'Connors version av The Familys Nothing Compares 2 U, skriven av Prince. Det som gjorde henne ett namn i vart hushålls radio. Den som verkade ta bort allt det intressanta av den framtid som skulle komma.

Jag har det senaste halvåret kommit tillbaka till Sinéad O'Connors första skiva. Av många skäl. Dels är hälften av låtarna fullständigt magnifika, och dels för den tankarna tillbaka till den där lägenheten jag hade på Viktoriagatan i Kramfors. Vi brukade lyssna på den där, brukade sitta och sjunga med i låtarna under några lördagskvällar, som uppvärmning till besök på Kramm eller Festo (jo, det hette så – på Kramfors Folkets Park).

Sinéad O'Connor blev paria i en del personers ögon efter ett par uppträdanden i början av nittiotalet – dels för att hon rev sönder en bild av påven, efter att ha anklagat katolska kyrkan för sexövergrepp på barn, och sedan blivit utbuad av den amerikanska publiken och delvis avbrutit sitt framförande vid en hyllningskonsert för Bob Dylan.

Men innan dess hann hon då göra Nothing Compares 2 U, som blev ett monster i alla radiokanaler och alla människors skivhyllor. Jag gillade den, men älskade den inte. Och ju mer jag hörde den, desto mer blev jag trött på den. Som det brukar vara. Den är från hennes andra skiva, I do not want what I haven't got. Jag gillade titellåten, liksom dess inledning, Feel so different.

Hon har gjort en del skivor sedan dess. Men hennes första skiva, The lion and the cobra, är fortfarande oöverträffad. Inledningslåten, Jackie. Mandinka, ingen favorit, men som väl var förstasingel från skivan.

Jag minns första gången jag hörde henne. Jag gjorde militärtjänst i Luleå samtidigt som skivan släpptes. Åkte buss på söndagskvällar upp dit. Lyssnade på sportradion, på Bommen, och på det som kom sen, innan man var framme strax innan midnatt. En kväll spelade de Just like you said it would be:

Det var precis när bussen kommit fram till förläggningen. Alla gick gråa och trötta till sina respektive byggnader. Jag kunde inte göra det. Jag var tvungen att höra klart låten, var tvungen att höra vem det var, var tvungen att höra vad låten hette. Den gick rakt in i hjärtat, den gick rakt in i själen.

Jag köpte givetvis skivan. Och lyssnade på den. Fann så många fler låtar. Den magiska, underbara Troy:

Den lena, sorgliga, nostalgiska Drink before the war. Det har gått många år sedan jag lyssnade på den innan jag tog upp den igen i höstas. Och jag lyssnar fortfarande på den. Men mest på de låtar jag nämnt ovan. Det är den Sinéad O'Connor jag minns, jag vill minnas. Och även om jag lyssnar på de nya skivor och låtar hon släpper, är det alltid detta jag kommer tillbaka till.

Här finns för övrigt en liten kul spellista på Spotify med covers som fått större genomslag än originalen.