I somras var det 14 år sedan vi i bandet kom överens att lägga av. Lördagen den 16 augusti, om jag minns rätt. Vi beseglade löftet genom att äta surströmming i Slottsskogen samma kväll. Vi har spelat två gånger sedan dess, nostalgitrippat, dock ingen av gångerna med fullt manskap. Jag kan sakna det rätt ofta, faktiskt. Även om det har varit frustrerande många gånger, både med tid och med kreativitet och annat, så har det alltid varit kul. Kan egentligen inte minnas någon osämja eller kris medan vi höll på. I alla fall inte inom själva musicerandet. Häromdagen fick jag frågan om varför jag överhuvudtaget började spela musik. Det var länge sedan jag tänkte på det i konkreta termer.
Jag blev intresserad av musik någon gång i mitten av sjuttiotalet. Tack vare Kiss (egentligen där bara tack vare LP:n Rock'n'Roll Over) och Boney M. Så här i efterhand gillar jag att det är just de två banden, den dualismen, dialektiken. Sedan fann jag Beatles, Beatles fann mig och vi har aldrig lämnat varandra. Men det gjorde också att jag själv ville försöka, att jag själv ville spela. Jag jagade instrumentallåtar på skiva för att kunna göra sångmelodier över dem. Jag lånade en bok med ackordgrepp och satt och övade på en rätt ostämd gitarr. Bara för att kunna göra egna låtar. Minns att jag gjorde mina första utan att kunna spela överhuvudtaget. Minns en låt som jag kallade för ”Galningar”, som jag bara bankade ut på en akustisk gitarr utan att ha en aning om hur man skulle eller kunde sätta fingrarna. Så fort jag lärt mig tre ackord strömmade låtarna ur mig. Alla var pinsamt plågsamma pekoral, naturligtvis. Men ändå.
Jag gjorde alla texter på svenska. Självklart var det enklare att skriva ner några floskler på engelska och köra, men det var ursprungligen en tanke från min vän Niklas: Vi ska ha ett band, och vi ska sjunga på svenska. Jag skulle spela bas, minns jag. Hu, jag tycker fortfarande att det är jobbigt, trots att jag numera kan frammana enkla figurer. Det kunde jag liksom inte då. Men den tanken om att göra svenska texter satt kvar. Och jag är lite tacksam för den. Det innebär lite mer tankeverksamhet, men är så mycket roligare. Att sedan innehållet i dem inte alltid är det mest filosofiska och mest tankeväckande är en annan sak.
Jag gjorde två kassetter som fanns att köpa via Sollefteås musikförening CCC - Cult Climax Corporation. Den ena med namnet Fågelskådningar, den andra med namnet När Livet Går Utanför Ramen – Är Ramen för Liten eller Människan för Stor? Spelade lite grann live. Med samma ostämda gitarr. Det blev efter hand mindre och mindre gjort. Mindre och mindre gitarrspelande, mindre och mindre låtskrivande. Annat kom emellan. Jobb och sånt. Och lathet. Och allt med Musikföreningen Rocky i Kramfors. Och trots att jag trivdes med allt då, så är jag ändå väldigt glad över att jag flyttade från Kramfors till Göteborg och kom samman med de här underbara människorna, vi som var bandet. Dish. Som sedan blev Brandgul. Vi återkommer till det.
Efter att vi lagt av fick jag låna en portastudio av vår trummis Stefan, och satt och lekte ihop ett par låtar. Ja, eller det blev väl en hel del; jag hade den ohemult länge. Köpte mig en egen lite senare för att kunna fortsätta. Det blev en demo som jag faktiskt skickade runt till olika bolag för att se om det kom någon reaktion. Ingen alls blev det. Men den var kul att göra. Hittade nyligen följebrevet jag skickade med, gjort i någon märklig egenartad design och halvt oläslig. Kan förstå det bristande intresset när jag ser den.
För ungefär ett halvår sedan tänkte jag att det är värt att försöka börja plinka på gitarren igen. Att se om man kunde återuppta alltihop. En oerhört trög och fyrkantig början, men efter ett tag började det flyta på. Ibland kommer det så många små idéfragment att man inte vet vad man ska göra med dem. Och några blir till hyggliga större idéer. Och några blir till låtar. Inga hits, inga epos, inga mästerverk, men låtar.
Det var lite kul att tänka tillbaka på det. Det man gör. Bara för att det är så kul att man aldrig reflekterar över det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar