När Månbas Alpha var ens universum.

Jag tog fram min lilla Månbas Alpha-box och kollade på några avsnitt härförleden. Det är något med den TV-serien och mig. Serien där månen i slutet av 1990-talet har fått bli slutförvaring för hela jordens överskott av kärnavfall, och det till slut gör att månen sprängs ur omloppsbana och åker planlöst igenom universum. Det är en av de första TV-serierna jag minns att jag följde slaviskt, och var fullständigt uppslukad av när den gick på svensk TV på sjuttiotalet. Några av avsnitten satt kvar på näthinnan i över tio år innan jag såg avsnitten igen. Avsnittet Space Brain framför allt, där månen åker igenom en pulserande himlakropp och stora delar av månbasen förstörs av ett slags skum. Avsnittet The Troubled Spirit, där en medlem av rymdbasen förföljs av sin ännu inte döda ande som ska hämnas sin död. Another Time, Another Place där månen hamnar i omloppsbana kring jorden igen, bara för att finna att samma måne också finns i omloppsbana, där besättningen möter sig själva (väldigt mycket samma tema som i filmen Journey to the Far Side of the Sun, som producerades Gerry Anderson, som tillsammans med hustrun Sylvia producerade TV-serien), tillsammans i alternativa universum.

Jag minns att jag var så uppslukad av serien att jag vid ett tillfälle, när jag gjort något dumt, jag minns inte vad, som straff inte fick kolla på den veckans episod av programmet. Jag var otröstligt ledsen. Men jag smög upp, som för att gå på toaletten, och stod gömd och såg i alla fall en kvart av avsnittet innan jag blev upptäckt...

När TV3 1991 började sända serien igen kändes det ungefär som då. Förväntan, spänning. Jag minns att jag inte blev så besviken jag var rädd att bli. Men det var några dramaturgiska effekter som stod ut och blev lite löjeväckande. Som att kapten Koenig alltid måste ut på de mest riskfyllda uppdragen själv. Som att all dramatik sker under en stark strålkastares motljus som besättningen måste hålla upp händerna för ögonen inför. Som när månen i en episod får atmosfär under några dagar och kapten Koenig öppnar månbasens fönster (13:15 in i länken - hela scenen är för övrigt obetalbar) och tittar ut. Öppningsbara fönster utan lås eller reglar. På en månbas. Tjena.

Jag var alltid förtjust i Professor Bergman. Som alltid var en trygg och solid bas. Som alltid mötte alla faror med ett ”...this looks very interesting, John”. Många karaktärer att gilla överhuvudtaget, även om de väldigt fort stelnar i sina roller.

Men numera så vet jag ju om det här. Jag är medveten om vad jag själv upplever som brister i serien. Och just därför struntar jag i dem. Det gjordes, förutom de första 24 avsnitten producerade av italienska RAI och brittiska BBC (bara det!), ytterligare 24 avsnitt i amerikansk produktion. Man hade bytt ut i praktiken alla utom kapten Koenig, Doktor Russell och flygaren Alan Carter. Man hade lyft in en massa andra roller, bl.a. en utomjording, Maya, som kunde ändra skepnad till vad helst hon ville. Och bytt ut mysdressuniformerna! Jag har sett avsnitten, men är inte imponerad. Jag fortsätter kolla på de första avsnitten. Oförtrutet. Och Månbas Alpha har en av tidernas snyggaste vinjetter: