Oj! Här har det inte hänt mycket sedan Eurovisionsschlagern. Jag ber om ursäkt för det. Har nog bara varit lat, egentligen. Men började fundera igen. Började skriva igen. Och som vanligt är det musik. Igen.
Jag vet faktiskt inte vad det var som gjorde det. Att jag blev sugen på att lyssna till Staffan Hellstrand igen. Jag tror det var ett par Dan Andersson-strofer från början. Ett par Dan Andersson-strofer som finns med på hans första soloplatta, Hemlös. Jag har alltid gillat den skivan. Mest för att jag är en stor beundrare av Dan Andersson, poeten Dan Andersson, men också för att jag helt naturligt köpte plattan när den kom. Eftersom jag också varit en stor beundrare av bandet som Staffan Hellstrand tidigare sjöng i. Eller snarare var. Och frontade helt och hållet – för det är lite svårt att komma ifrån att bandnamnet SH! är mer än hans initialer.
Det är lite lustigt att media på SH!-tiden inte var speciellt övertygade om att de skulle få något stort genombrott eftersom, och det var en ganska gängse mening, Hellstrand led av ett gigantiskt Thåström-komplex. Man kan höra det på de första skivorna emellanåt. Frasering, intensitet. På Vad Tyst det Är, där ju initialerna medverkade till en lite snygg skivtitel. SH!-Vad tyst det är. Men, oavsett vad, när man hör titellåten och den magiska Där Vildhundarna Går från skivan Svarta Violer skiter man fullständigt i det.
Det var någonstans här som jag började öppna mina öron för Staffan Hellstrand och SH! Jag får fortfarande rysningar av Där Vildhundarna Går. Och jag blev initialt riktigt besviken på det som kom att bli deras sista skiva, Söndag. Men det gick över ganska snart. Så här i efterhand kan jag, trots ett par riktigt krystade texter emellanåt, riktigt uppskatta den. Häxan i Håån, Flickan i Jakan, Anastasia, Våra Kvällar hos Stjärnorna, En Sång för Julia. Det där folkanslaget, de där körerna. Det finns något avväpnande i dem, till skillnad från det tidiga SH! och den senare soloartisten Hellstrand. Något charmigt. Något snyggt.
Jag tror inte jag läste något om, eller hörde talas om att SH! skulle splittras. Men jag såg en dag i en av skivbackarna på Domus i Kramfors (jodå, på den tiden, i Kramfors låg kooperationen i framkant ibland – tror det här var någonstans i tomrummet mellan två skivaffärer...) Staffan Hellstrands första egna skiva. Hemlös. Med covers av tonsättningar till Dan Andersson. Och ett par egna tonsättningar: Titellåten, som jag fullständigt älskar. Jag Sjungit. Hans i mitt tycke enastående version av Spelmannen.
Jag köpte också hans nästkommande platta, Den Stora Blå Vägen. Det var väl Hela Vägen Hem som fick mycket radiotid där. Tyckte den var helt OK, den följde lite av spåren från ovan. Men den var inte som varken Dan Andersson-plattan eller som SH! Jag gillade Lilla Fågel Blå när den kom, men den kunde man ju till slut inte undgå, till slut inte komma bort från, inte fly ifrån hur mycket man än försökte. Och någonstans där blev det lite tråkigt och trist. När jag hör Staffan Hellstrand idag är det inte med ett helt uppmärksamt öra längre. Om jag inte måste. Det tuggar på i samma spår, det är bruksmusik. Det känns lite synd ibland när jag lyssnar på de gamla låtarna. Men jag fortsätter lyssna på dem.
Som det heter i Där Vildhundarna Går: "Kärleken är ett gungfly – men den är vacker och stor ibland."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar