Heinrich Böll. Doktor Murkes Samlade Tystnad. Tåget var Punktligt.

Jag har precis köpt ett par böcker via bokantikvarietjänsten Bokbörsen. En av dem var, till sist, en av mina favoritböcker. Jag minns det tydligt, även om minnena är lite pinsamma för den vän av litteratur jag både är nu och faktiskt också var då; hur det var när jag upptäckte en av mina favoritförfattare, Heinrich Böll. Som fjunig gymnasiestudent på Ådalsskolan i Kramfors på åttiotalet.

Upptäckten kom, inser jag så här i efterhand, från två håll. Dels från det läromedel i svenska vi hade på den tiden. Det var en diger bok om litteraturhistoria som jag inte minns namnet på, men till den följde också med en bok som hette Speglingar. I den fanns brottstycken ur romaner som refererades till i huvudboken. Eller ibland hela noveller. En av novellerna var Det kommer att hända något, som hämtades ur Bölls novellsamling Doktor Murkes Samlade Tystnad. En briljant satir över byråkrati och effektivitet, skriven, och översatt, på ett närmast ekvilibristiskt sätt, troget det tyskt grammatiska storvulna och bisatsspäckade idiomet (det kanske låter lite negativt - men, tro mig, jag älskar varje kurva av den grammatiska motorvägen). Dels kom upptäckten från det faktum att jag läst novellen, gillade den, och inför en uppgift att skriva en bokrecension hittade Böll i skolbiblioteket. Jag valde, och det är här det lite pinsamma kommer in, boken Tåget var Punktligt, eftersom den såg ut att vara så pass tunn att det skulle gå snabbt att göra skolarbetet. Pinsamt för att jag fullständigt struntade i vad den handlade om eller om det var en intressant bok att skriva om: den var tunn.

Fast innehållet golvade mig fullständigt. Om huvudpersonen Andreas som under andra världskriget är på väg till fronten igen. Ett ansikte och en själ i en grå massa av soldater på ett tåg mot fasan och evigheten. Många inre monologer, om familjen, om livet, om soldattillvaron, om skräcken och fasan för kriget, om ångesten över att han inser att han inte kommer att återvända. Men scener och tankar av ljus, av vänskap, av hopp och kärlek. Det är en rätt omtumlande bok, en som tränger in i en, en som rotar sig och sätter sig kvar. Jag återkom många gånger till den under de åren som gick strax efter jag skrivit om den. Jag har återkommit till den ofta sedan dess också. Och jag älskar även här språket, översättningen, andan.

Det ena ger det andra. Har upptäckt många magiska böcker i hans författarskap. Doktor Murkes Samlade Tystnad, En Clowns Åsikter, Rapporter om Nationens Opinionsläge, om Västtyska säkerhetsagenter som spionerar på extremvänstern; en mycket underhållande satir där agenter i praktiken spionerar och infiltrerar varandra utan att veta om det. Katarina Blums Förlorade Heder, en otäck, angelägen och obehagligt verklighetstrogen roman om sensationsjournalistik och terrorism.

Heinrich Bölls skrev ett antal böcker som utspelar sig under andra världskriget. Alla har en humanistisk ton och kan ses som pacifistiskt ställningstagande. I andra är han mjukt, stilla samhällssatirisk och underhållande. Andra kan vara rasande ställningstaganden, som i exemplet Katarina Blums Förlorade Heder ovan. Andra humanfilosofiskt introverta. Men hans böcker är alltid läsvärda och storartade. Jag har själv inte läst alla, men många. Och jag har alltid blivit berörd av dem.

Heinrich Böll fick Nobelpriset i Litteratur 1972. Han dog 1985. Men hans texter finns kvar och de rekommenderas varmt att läsa och ta till sig.