Jag skrev för en tid sedan om covers. Det har satt sig lite i huvudet, det där. För jag kom att tänka på ett par covers som väl blivit större hits som just covers än de var med originalartisten. Praktexemplet är väl Natalie Imbruglias Torn, som ursprungligen var en låt med bandet Ednaswap, och som också hanns spelas in av norska Trine Rein och av Lis Sørensen på danska innan den blev en riktig hit (och här måste ju faktiskt också nämnas David Armands ”teckentolkning” av den. Både utan och med Natalie själv). Vi har den magiska videon till Nine Inch Nails Hurt med Johnny Cash:
Vi har Mariah Careys Without You som ursprungligen gjordes av Badfinger. Sutherland Brothers Sailing som Rod Stewart fick en hit med. Gloria Jones gjorde Tainted Love på sextiotalet, men Soft Cell fick den stora nutida hiten.
Sen har vi ju Dolly Partons I will always Love You, som Whitney Houston kom att göra till sin. Och vi har den där låten som jag känner förstörde något som verkade så bra, så lovande, så fantastiskt. Sinéad O'Connors version av The Familys Nothing Compares 2 U, skriven av Prince. Det som gjorde henne ett namn i vart hushålls radio. Den som verkade ta bort allt det intressanta av den framtid som skulle komma.
Jag har det senaste halvåret kommit tillbaka till Sinéad O'Connors första skiva. Av många skäl. Dels är hälften av låtarna fullständigt magnifika, och dels för den tankarna tillbaka till den där lägenheten jag hade på Viktoriagatan i Kramfors. Vi brukade lyssna på den där, brukade sitta och sjunga med i låtarna under några lördagskvällar, som uppvärmning till besök på Kramm eller Festo (jo, det hette så – på Kramfors Folkets Park).
Sinéad O'Connor blev paria i en del personers ögon efter ett par uppträdanden i början av nittiotalet – dels för att hon rev sönder en bild av påven, efter att ha anklagat katolska kyrkan för sexövergrepp på barn, och sedan blivit utbuad av den amerikanska publiken och delvis avbrutit sitt framförande vid en hyllningskonsert för Bob Dylan.
Men innan dess hann hon då göra Nothing Compares 2 U, som blev ett monster i alla radiokanaler och alla människors skivhyllor. Jag gillade den, men älskade den inte. Och ju mer jag hörde den, desto mer blev jag trött på den. Som det brukar vara. Den är från hennes andra skiva, I do not want what I haven't got. Jag gillade titellåten, liksom dess inledning, Feel so different.
Hon har gjort en del skivor sedan dess. Men hennes första skiva, The lion and the cobra, är fortfarande oöverträffad. Inledningslåten, Jackie. Mandinka, ingen favorit, men som väl var förstasingel från skivan.
Jag minns första gången jag hörde henne. Jag gjorde militärtjänst i Luleå samtidigt som skivan släpptes. Åkte buss på söndagskvällar upp dit. Lyssnade på sportradion, på Bommen, och på det som kom sen, innan man var framme strax innan midnatt. En kväll spelade de Just like you said it would be:
Det var precis när bussen kommit fram till förläggningen. Alla gick gråa och trötta till sina respektive byggnader. Jag kunde inte göra det. Jag var tvungen att höra klart låten, var tvungen att höra vem det var, var tvungen att höra vad låten hette. Den gick rakt in i hjärtat, den gick rakt in i själen.
Jag köpte givetvis skivan. Och lyssnade på den. Fann så många fler låtar. Den magiska, underbara Troy:
Den lena, sorgliga, nostalgiska Drink before the war. Det har gått många år sedan jag lyssnade på den innan jag tog upp den igen i höstas. Och jag lyssnar fortfarande på den. Men mest på de låtar jag nämnt ovan. Det är den Sinéad O'Connor jag minns, jag vill minnas. Och även om jag lyssnar på de nya skivor och låtar hon släpper, är det alltid detta jag kommer tillbaka till.
Här finns för övrigt en liten kul spellista på Spotify med covers som fått större genomslag än originalen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar