Jag stötte på det häromveckan. Jag hade väntat och hoppats att det skulle komma. Ett filmklipp på Youtube, ett filmklipp med ett av mina favoritprogram från min barndom. Fröken Ensam Hemma åker Gungstol.
Det var som att jag kunde se mig själv sitta där och titta, med öppen mun, fånigt halvleende av överraskning och glädje, som att se sig själv i en film. Sedan sjuttiotalet hade jag på något sätt gömt undan serien fram tills dess en kurskamrat från isländskakursen jag läste i början av nittiotalet hade boken med sig för att eventuellt översätta ett parti till isländska som kursuppgift. Nu blev det i stället Pelle Svanslös äter strömming som fick den äran, men jag minns min barndom vakna i mötet med boken vid det där köksbordet...
Och allt det där andra som också kommer tillbaka. Inte bara av sig själv, utan också mycket tack vare boken som finns avbildad i inledningen, Kalle Linds Proggiga Barnböcker. Den rekommenderas storligen för alla som haft någonting med barnkultur och sjuttiotalet att göra. Där finns barnböckerna, och många av dem dök också upp i TV-rutan. De där upplysande socialrealistiskt proggiga programmen, Kalle Vrånglebäck (med Beatles Ob-la-di Ob-la-da som signaturmelodi), Lotta i Hallonby (vad heter den där serien som gjordes av samma animatörer, den med de tre tuffa killarna som kom och gick som en enda enhet, med svängande ben..? Någon som minns?), Pellepennan och Suddagumman. Julkalendern Broster, Broster (oh, my...):
Andra delen av episoden finns här. I serien fanns en ladugårdsdörr på en åker som ledde från det gråa och regninga till en grön och solig äng. Jag har faktiskt varit gift, och när jag gifte mig för drygt tio år sedan hade vi faktiskt ganska (OK, allt är relativt) långtgående planer på att göra det på en äng med en dörr stående mitt på den, och ha Claire Wikholm som vigselförrättare...
De långsamma programmen, de där som fortfarande kan få en att förhöja blodtrycket på grund av stressen man känner, bara för långsamheten, bara för tiden: Herr Barbalander, Kalles Klätterträd, Bod. De där programmen man bara minns. Lilla Blå. Rabalder. Utbildningsradions Klotet:
Alla sommar- och jullovsmorgnar. Och de där programmen som visserligen var präglade av tidens tand, men som ändå håller till viss del. På något sätt. Fem Myror är fler än Fyra Elefanter, naturligtvis. Och, antagligen både för nostalgins skull och för Tage Danielssons skull, också Herkules Jonssons storverk. Det var ju visserligen en julkalender, men ändå. När man tittar tillbaka inser man rätt snabbt att många av programmen inte skulle fungera idag. De flesta tittare skulle ha tappat intresse efter en eller två minuter. Senast. Men som ett studium av de händer som formade den lera som skulle bli den jag är idag är det fascinerande att se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar