Covers: Lädernunnan. Sator. Strebers. Bussiga klubben. Och inte.

Jag satt häromdagen och löste Melodikrysset (jodå, medelåldern tar sig märkliga uttryck. Men jag har varit medelålders sedan barnsben, så...), då Jay Smith från Idol dök upp i en fråga. Han gjorde en cover på Madonnas Like a Prayer. Jag gillade den inte. Men en kommentar från min vän Christin, kallande sig balladjävelallergiker, att nästan all musik blir bättre med elgitarr, fick mig att tänka tillbaka.

Jag brukade gilla såna covers. Jag brukade gilla när det gjordes lite extra med låtar som man inte förväntat sig. Som Lädernunnans version av ABBAs Gimme Gimme Gimme (a Man after Midnight). Som Sators cover av Lili & Susies Oh Mama. Eller ABBAs Ring Ring.

Under några år köpte jag gladeligen, förutom ovanstående, bland annat singlarna med Strebers version av Flickan och Kråkan och Min Ponny med Bussiga Klubben:

Nu har ju de här tolkningarna mycket glimt i ögat och intar inte alla de där obligatoriska hårda poserna, utan är gjort med en lite mer avspänd attityd.

I sammanhanget minns jag också Östersundsbandet The Sexuals som på en lokalbandsgala i Kramfors gjorde en rökridåcover av Samantha Fox Touch Me. Och det lokala Kramforsbandet D.O.M.P.s version av Sabrinas Boys (Summertime Love) (eller har jag fel där..?).

Jag återkommer snart med ett par fler covers jag kom att tänka på när jag började skriva det här.

Jag vet inte om det gjordes roligare covers förr, men de här som antingen stuvade om hela originalets premisser eller som bara gjordes lite tyngre med lite distans, de gillade jag. Jag vet inte om t.ex. Black Ingvars klev in och raserade en rätt kul marknad med poserat hårdare covers på kända låtar. Jag hade svårt för dem, liksom Jay Smiths cover. Blev man äldre? Försvann den där distanserade attityden till dylika covers (kanske med all rätt)? Eller finns den kvar?