När man upptäcker ett folkslag genom musik

Det började för två år sedan. Jag blev nyfiken på en skiva efter att ha läst en lyrisk recension i Dagens Nyheter. Den hette Umalali – The Garifuna Women's Project. Jag lånade den på biblioteket och föll fullständigt för den. Jag har alltid varit lite svag för musik med afrikanska och karibiska rötter, och här fanns båda. Allt i en, faktiskt, bra mix av traditionellt och modernt. Jag lyssnar fortfarande ofta på den – jag har inte tagit bort skivan från min mp3-spelare sedan jag förde över den dit för snart två år sedan.

Här fanns Mérua. Här fanns Hattie. Här fanns Nibari:

 

Så läste jag en ny recension häromveckan. Laru Beya av Aurelio. Som är lite av en uppföljning och en hyllning till Andy Palacio som gjorde skivan Watina, som jag inte var bekant med. Återigen var biblioteket min räddning när jag ville få tag på Watina, och återigen var det en ljuv upptäckt. Har tagit långa promenader med ett par låtar på repeat, oftast Miami. Jag kommer snart också att ha Laru Beya i min ägo.

Och det är inte bara den musikaliska aspekten som gör upptäckten så vacker. Det är också den av historia och lärande. Jag kände inte alls till folkslaget Garifuna (eller Garinagu) tidigare. Inte heller, följaktligen, deras mycket fascinerande historia. Jag ska inte dra den här, men rekommenderar Wikipediaartkeln om dem, och den vidare läsningen som finns. Jag gillar såna upptäckter. Och jag gillar musiken.