Barn, böcker och läsglädje.

Jag går upp mot biblioteket, och i trappan möter jag vad jag tror är en mor och hennes son. Han är in åtta-nioårsåldern. Mamman läser baksidestexten av Ingelin Angerborns Rum 213 för honom. Hans totala koncentration, hans fascination, hans ögon. Helt uppslukad av orden.

Jag går in i barnavdelningen på biblioteket. En liten flicka i två-treårsåldern läser ur en pekbok för sin mamma. Tolkar bilder. Hon vet att det finns något där i böcker som avslöjar hemligheter för den som kan koderna. För den som kan språket. För den som kan läsa. Hon kan inte läsa bokstäver än, men hon kan läsa bilder, tolka, så hon förklarar och broderar ut en historia. En hisnande historia som alla borde fått höra. Men en del historier är faktiskt bara ämnade för mammor.

I samma barnavdelning, i en liten soffa, sitter vad som ser ut att vara en storasyster med två småsystrar. De är inte gamla, men storasyster kan läsa. Hon läser högt ur Dick Brunas Ägget som sprack för sina ivrigt lyssnande åhörare. Det var en av mina favoritböcker som litet barn. Jag fick tårar i ögonen. Den boken. De där förväntansfulla blickarna. Den där känslan.

Jag är uppe vid biblioteket när de precis börjat ha sommarstängt över helgerna. Det är lördag. En familj med en mamma, en pappa och en liten pojke kommer för att besöka biblioteket. Allt är mörkt och alla dörrar stängda. De står utanför grindarna. De vuxna pratar om att gå till McDonalds istället. Men pojkens ögon, hans besvikelse, hans uppriktiga önskan att vilja komma in till biblioteket ekar ordlöst över hela kulturhuset; sticker som en pil rakt in i hjärtat. Det är fortfarande så att jag i praktiken ångrar att jag inte bara öppnade, släppte in dem.

Är på jobbet. Får berättat för mig om en skolelev som alltid hatat att läsa, som alltid haft svårt för det; föräldrar har förtvivlat försökt hitta någon väg, men alltid förgäves. Eleven hittar en bok som vi har skickat till klassläraren tillsammans med andra böcker till klassen. Elevens föräldrar ringer läraren och undrar fascinerat euforiskt vilken bok han hittat och som han berättat om att han har läst och som han gillar så mycket. Det är serieversionen av Röde Orm av Charlie Christensen.

Skolelever som bläddrar i Kulturrådets Barnbokskatalog eller söker i den på nätet och vill läsa de böcker som finns där, böcker som de ber läraren fråga efter, som de frågar efter på biblioteket, böcker som de vill läsa; i Barnbokskatalogen, på Bokjurylistan. Nyfikenheten, drivkraften att hitta bra böcker, viljan att läsa.

Jag blir glad när jag ser att så många barn och unga hittar böcker att läsa. Böcker som de gillar, och som de pratar om med kamrater. Böcker som hela tiden finner nya läsare. Läsare som hela tiden finner nya böcker. Framför allt barn och unga som säger att de inte gillar att läsa, men som hittar sin första positiva läsupplevelse, de som för första gången hittar nyckeln till allt vad litteratur kan ge.

Den nyligen utnämnde läsambassadören för barn och unga, Johan Unenge, sa vid utnämningsceremonin på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg att ett av hans mål är att alla barn i Sverige under den tid han är läsambassadör ska läsa en bok, ska få en bra läsupplevelse. Det är ett bra mål. För en bra läsupplevelse borgar för att man söker nya bra läsupplevelser. Och en bra läsupplevelse är alltid en ingång till litteraturen, till nya världar, till förståelse för så mycket mer. Oavsett vilken bok som ger läsupplevelsen.

Jag blir lycklig när barn finner böcker de gillar. Jag är lycklig över att det finns bibliotek. Och än mer lycklig när barn och bibliotek finner varandra.