I mitten-slutet av nittiotalet, under mina sista universitetsår, lärde jag mig, till viss del, att uppskatta amerikansk fotboll. Jag är osäker på varför, men tror att en av anledningarna var att det är en sport som det passar att plugga till. Man måste liksom inte ha full uppmärksamhet på allt hela tiden. Ungefär som en dokusåpa i kortformat. Detta inte sagt på något nedvärderande vis. Faktiskt.
Ett av de lag jag faktiskt lärde mig älska en bit var Green Bay Packers. Jag såg den amerikanska fotbollsligans final, Super Bowl, när de vann 1996. Det var lite vackert. Den stora klubben från lilla Green Bay i Wisconsin. Än mer vackert att Green Bay Packers är det enda kvarvarande idrottslag bland alla professionella som ägs av staden och medlemmarna och inte av någon annan organisation. Jag gillade historien och bakgrunden. Jag gillade laget. Och jag lärde mig gilla sporten.
Jag har ännu inte helt kunnat förlika mig med företeelsen Super Bowl, dock. Ett spektakel som lyckas överdriva allt svulstigt och stort att bli ännu svulstigare och större. Med allt mer långdragna, matematiskt uträknade känsloutsvallande nationalsångstolkningar. Med artistuppträdanden som små galor i pausen (det var väl Slash inatt, va?). Med alla företag som premiärvisar nya reklamfilmer i tv-sändningarna. Fast lite fint är det ändå att de flesta familjer använder det som en högtid, att man samlas, att man grillar och äter och kollar fotbollen. Även om synerna av familjer i stora bilar som grillar på parkeringsplatsen utanför arenan är lite märklig.
I natt vann Green Bay Packers Super Bowl igen. Och fastän jag inte längre orkar sitta uppe hela nätter bara för att kolla amerikansk fotboll så känns det lite sorgligt att jag missade det. För jag tycker fortfarande att det är lite vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar