Jag fortsätter att botanisera bland mina gamla LP-skivor. Försöker att digitalisera många av de som jag verkligen vill lyssna på igen. Jag hittar mina två skivor av Bel Canto från Norge...
Hultsfredsfestivalen 1990. Någon av festivaldagarna, jag minns inte vilken. Eftermiddag, har just käkat lunch och strosar mest runt tillsammans med min vän Joakim. Han tycker att vi ska gå och kolla Bel Canto i Teaterladan. Har aldrig hört dem, känner inte till något mer än att det är en norsk kombo. Tänker att, visst, det låter som en bra idé. Kommer in lagom till första låtens slut. Det är fortfarande dagsljus, på scenen står två personer. En man som nästan inte syns bakom keyboards, teknik, monitorer. Framför honom en kvinna som står ensam vid en mikrofon. De börjar andra låten. Dewey Fields:
Sångerskan Anneli Drecker, i sin ensamhet, står där och sjunger så nervdallrande naket att jag blir tom i själen. Skivans version, inspelningen, kan inte göra låten eller upplevelsen rättvisa. Det är som att jag står där, tillsammans med omkring 30-40 andra, och fullständigt sugs in musiken, att det drömska som kan anas i låten ovan blommade ut och förvandlade oss alla till hypnotiserade stoder. Jag stod still, helt uppslukad. Jag minns att jag reagerade likadant inför de låtar som sedan följde, men jag kommer inte alls ihåg vilka de var. Jag köpte de två första skivorna direkt jag kom hem igen, och lyssnade, men kom hela tiden tillbaka till Dewey Fields. Det är en fantastisk låt. Och den får mig att plocka ut skivorna med Dead can Dance och Cocteau Twins. Och ytterligare en skiva, en fantastiskt bra skiva, som dyker upp i ett senare inlägg. Vilket också de andra två banden naturligtvis också kan göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar