Stötte häromdagen på Bel Canto bland min LP-skivor, vilket fick mig att minnas spelningen på Hultsfredsfestivalen. Jag började minnas tillbaka, började återkalla en del av de spelningar som sitter kvar i minnet när jag stötte på ett par andra skivor av artister som spelat där. Samma år som Bel Canto spelade i Teaterladan spelade M. A. Numminen på Argusscenen.
Till skillnad från Bel Canto, och den publik på maximalt 30-40 personer som var där, var gräsmattan framför Argusscenen packad med människor vid lunchtid. Jag och min namne Magnus kom dit. Det fanns ingen plats i närheten av scenen, de platser vi kunde stå på var i praktiken på gångstigen en 60-70 meter från scenen. Å andra sidan stod inte Magnus så länge. Jag vet inte vad han hade förväntat sig; en spelning med M. A. Numminen är ju alltid lite speciell, med hans texter och melodier, med hans märkliga humor. Men en spelning med M. A. Numminen är alltid se- och hörvärd.
Under låten Katten också började Magnus skratta, vrida sig i okontrollerade skrattparoxysmer. Jag blev lite överraskad. Men, det är klart, så kan man också reagera. Det kan nog bli så när man hamnar i ett läge där man inte vet om det är på låtsas eller på riktigt, vilken man ofta gör när man hör M. A. Numminen.
Det är lite orättvist, kan jag tycka, att han hos många är mest känd för Som en gummiboll. Den har visserligen sin charm och är inte dålig. Men det finns så mycket mer. Som är bra. Som är värt fler lyssnare, som faktiskt vill lyssna. Fast det är klart, har man tonsatt Helsingfors telefonkatalog (tror jag det var), har man tonsatt delar av Wittgensteins Tractatus Logicus, så rör man sig kanske inte i mainstreamfåran.
M. A. Numminen är dock en av de som verkar strunta i vad, han gör det, han underhåller, han har både distans och allvar i det han gör. Ibland så mycket av båda samtidigt att man får svårt att hålla begreppen isär. Men, som sagt, alltid se- och hörvärd. Minst lika mycket idag som den där augustidagen 1990.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar