Under ett par år i slutet av 80- och början av 90-talet fanns en skivaffär i Kramfors. Den hette Skivspegeln. Jag har fortfarande en keps som minner om affären. Det var Bengan (Bengt) som drev affären. En av de många fyrbåkar till skivaffärer i norrländska småstäder som kom att gå ett trist öde till mötes. Men vi som bodde där just då var, och, antar jag, är, fortfarande tacksamma. Tacksamma för att det fanns ett ställe dit man kunde gå och träffa andra musikintresserade, bläddra bland vinyler och CD, bara stå och hänga, prata och vara med andra som hade samma intressen, samma nerv, samma mål.
Jag var där ofta i slutet av 80-talet och början av första halvan av 1990. Nyfiken på nya, intressanta saker, nyfiken på det mesta. Bortsett från att, som det ju ofta är i mindre städer, det ofta är de låtar och de skivor som hörs i radio som är intressant skivgods för den större delen av kunderna, vilket ju också blir ett dilemma. Det är svårt att hålla både det nya, svåra, oberoende och smala när det är det breda och allmängiltiga som säljer. Jag tycker Bengan lyckades hålla en bra balans under tiden jag bodde kvar, antagligen också för att vi var ett rätt bra gäng som beställde och köpte det lite smalare. Ett par år efter att jag flyttat från Kramfors kom jag och hälsade på, och han lyckades även då hitta ett band att introducera mig för, ett annat band som kom att bli en favorit. Mer om det en annan gång.
Jag gillade att komma till Skivspegeln. Det var kul att träffa folk, det var kul att stå och prata med alla, och med Bengan. Han brukade också lägga fram releasepapper från olika distributörer när jag kom. Så jag kunde läsa, så jag kunde avgöra om det var värt att testa och chansa att beställa och köpa en del skivor jag aldrig hört talas om. Jag älskade det. Och jag gjorde det. Jag var mer äventyrslysten på den tiden. En del av skivorna jag köpte motsvarade kanske inte de förväntningar jag hade, men, let's face it: det är alltid så. Jag skulle vilja säga att många av de skivor jag beställde och köpte ohörda är såna jag är för evigt tacksam att jag fick chansen att höra. För jag tror inte jag stött på dem någon annanstans än i releasepapperen Bengan lade fram.
En av artisterna är Anna Palm.
Mig veterligt gav hon bara ut en skiva. Arriving and Caught up. Men jag minns att jag lyssnade på den igen och igen när jag fick hem den. Jag minns att jag älskade första låten, Lake. Att jag älskade andra låten, Limbs. Och att jag älskade första sidans Mumma. Jag minns att jag älskade hela första sidan. Jag fortsätter att lyssna igenom mina LP-skivor, och jag minns nu att jag älskade, och älskar, hela skivan. Som en slags kombination av amerikansk folk- och konstmusik. Som ett mer rustikt och primitivt Dead can Dance. Men ändå helt egen, helt i sig själv. Jag hittar den inte på något annat ställe än auktionssiter och annat nu. Jag tycker det är synd. Det är en fantastiskt bra skiva. Och jag tackar Bengan på Skivspegeln i Kramfors för att jag har den. Och jag tackar honom för så mycket mer.
Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar