Jag tror det var 1982. Veckan innan sportlovet. Jag gick på högstadiet, och mina föräldrar och farföräldrar hade fått nys om en stuga i Jormvattnet, i Jämtland, nära norska gränsen. Där skulle vi vara en vecka. Jag har aldrig varit nån hejare på skidor eller skridskor, men tyckte ändå det lät OK.
Stugan var den enda i sitt slag, i sin omgivning. Den låg i en liten sluttning mellan riksvägen och någon av Jorm-sjöarna, tror det var Lilla Jorm. Stod man och tittade över sjön kunde man så långt åt vänster se – ingenting. Samma om man tittade åt höger. Bakom ryggen, på andra sidan vägen, låg ett antal hus. Inte många. En bit ner efter vägen fanns en kiosk. Den enda handlaren på några mil. Det förstod man när man såg att han förutom kiosksortimentet hade konserver, var utskänkningsställe för Systembolaget och sålde snöskotrar.
Det var ensligt, det fanns egentligen inte mycket att göra för en högstadiekille. Mer än att läsa och lyssna på radio. Och åka skidor. Och fiska. Har heller aldrig varit mycket för pimpelfiske, även om jag lätt förstår charmen med det. Jag fiskade med farfar vid något tillfälle, någon av dagarna. Åkte en hel del skidor också, faktiskt. Fick upp nån rutin och vana för det. Det gick helt OK att staka runt på sjön. Dagen innan vi skulle åka hem hade det varit lite töväder, så att det där lilla spåret ner till sjön hade frusit till is. Jag ställde mig intet ont anande och rasade iväg nerför utan chans till kontroll. Jag har sett min styvfars Super-8-inspelning av just denna lilla färd. Slutar i ett makabert snömoln. Bortsett från militärtjänsten har jag nog inte stått på ett par skidor sedan dess...
Varför då detta lilla fragment av ungdomsminnen? För att jag plötsligt stötte på tre saker som jag direkt förknippar med den där resan. Två låtar och en bok. Och, förutom skidorna, promenaderna och fiskandet, så var det ju böcker och radio som fick gälla under den där veckan. Boken tror jag att jag läste två gånger under vistelsen. Jag hade tidigare läst Eugen Semitjovs böcker om rymden och UFOn, men hade nu boken Mellan Dröm och Verklighet, som handlar mycket om sömn och parapsykologi. Jag gillade hans böcker, och jag minns fortfarande vissa kapitel om drömforskning i den här boken. Jag har den kvar, den står i bokhyllan, och jag blir sugen att läsa den igen. Hans böcker var av lite berättande, dokumentärt, populärvetenskapligt snitt. Idag tror jag de kan te sig lite lättviktiga, men jag har inte läst dem på länge.
Jag brukade lyssna mycket på radio överhuvudtaget under den tiden. Jag minns att det fanns ett par program jag återkom till. Jag är lite osäker här, men jag tror att något av Eldoradoprogrammen gick på lördagkvällar då, typ Eldorado Max. Har för mig att det var Kjell Alinge som höll i Eldorado Lyx, och att det var Stefan Wermelin som höll i Max. Jag tror att det var i något av dessa program jag hörde Nick Nicely första gången. Hilly Fields (1892).
Jag minns att jag kastade min på min bandspelare för att spela in låten. Under ungefär 20 år var det den enda källan till låten jag hade. Lyckades fixa den som mp3 under tidigt 00-tal, och fick sjutumssingeln av min vän Peter några år senare. Men varje gång jag hör den kommer jag mentalt ofrånkomligt tillbaka till den där stugan...
En annan låt jag hörde, på samma sätt, var Talking to My Toys med Jennie & The Joystix. Det var också en sån låt som satte sig på hjärnan. I det här fallet så satt den så hårt att jag länge trott att jag aldrig kommer att höra den igen, att det fragment som fastnade på min kassett den gången och som etsat fast sig i mitt huvud kommer att vara det enda jag kommer att få höra och minnas. Det finns åtminstone två sådana låtar ytterligare i mitt huvud – jag återkommer säkert till dem. Under 2010 lyckades jag dock komma över en sjutumssingel med låten. Det var med mycket nervösa fingrar jag lade den på skivspelaren. Naturligtvis. En låt som man inte kunnat glömma på nästan trettio år. Hur besviken kommer jag att bli? Har jag låtit den bli ett oformligt monster i mitt huvud, ett monster som inte har någon förankring i verkligheten?
Det visade sig vara obefogade farhågor. Jag gillar den fortfarande, även om texten är obehaglig. Men jag är glad att jag hört den igen. Jag är glad att jag har den. Och är också glad över de minnen den fortfarande framkallar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar