Trio Lligo på Café Mannaminne

Våren 1990 bodde jag i en etta på Viktoriagatan i Kramfors. Jag jobbade på en bensinmack, på OK, och hade rätt varierande arbetstider. I praktiken var hälften av arbetsdagarna kvällsskift, vilket innebar att man gärna låg kvar i sängen rätt länge på förmiddagarna. Läste tidningen och lyssnade på radio. Under några veckor spelades det några låtar från en då nyutkommen skiva med ett band från Umeå – Trio Lligo. Skivan hette Bulldozerballader, och jag tyckte om dem direkt. Jag blev än mer förälskad i musiken när jag köpt och hört hela skivan. Sättningen akustisk gitarr, kontrabas och virveltrumma med crashcymbal, med texter och melodier som var lite filosofiska, naiva, lite jordnära, mycket älskansvärda. Några av de låtar jag snabbt anammade, och som jag spelade för mina vänner var Lokomotiv och Den röda sjalen:

Under försommaren visade det sig att de skulle spela på Café Mannaminne i Nordingrå. Vi var några som bestämde oss för att åka dit – jag, Pelle, Lasse, Gunilla och Jeanette. Vi stod på övre våningen när de spelade. När de upptäckte att några av oss sjöng med blev de överraskade över att de faktiskt hade fans på plats. Vi träffade dem efteråt, Tor, Erik och Erik. Mycket trevliga människor.

Vi stötte på varandra fler gånger. Sundsvall, Göteborg, Hultsfred ett par gånger. Vi tog alltid en pratstund. Älskade att se dem live. De kunde vara fantastiska. Förutom den första skivan och en tredje som var självbetitlad kom det 1991 ett livealbum som hette Lika Lätt som Ingenting, som faktiskt lyckas fånga mycket av livekänslan. Och framför allt fanns där många av de låtar de spelade live, och som inte fanns med på den första skivan. Som Kung utan Land.

Några av låtarna som jag hört live, några av låtarna jag fortfarande minns, har jag inte hört sedan dess. Det är synd. För de var som sagt bra. Riktigt bra. För ett par år sedan gjorde Trio Lligo en comebackspelning i Umeå, och då kom också ytterligare en liveskiva som hette Från Katakomberna, som jag tyvärr missat. Man gjorde också ett framträdande med Norrlandsoperans symfoniorkester året efteråt. Bandet lade upp en sida med torrentlänkar till skivorna, under Creative Commons-licens. Tyvärr verkar det inte finnas några som delar dem längre.

Vi brukade sjunga Den Röda Sjalen emellanåt på den tiden. Sådär när man träffades. På krogen, hemma hos någon, helt oprovocerat. Jag kan fortfarande texten. Och jag vet att några av oss också fortfarande gör det. Senast jag sjöng den tror jag dock var snart nio år sedan. Tillsammans med Gunilla på hennes bröllop i Jämtland. Det är alldeles för lång tid. Jag lyssnar på skivorna och sjunger den innan jag går och lägger mig ikväll.

Nick Nicely, Jennie & The Joystix och en jämtlandsresa

 Jag tror det var 1982. Veckan innan sportlovet. Jag gick på högstadiet, och mina föräldrar och farföräldrar hade fått nys om en stuga i Jormvattnet, i Jämtland, nära norska gränsen. Där skulle vi vara en vecka. Jag har aldrig varit nån hejare på skidor eller skridskor, men tyckte ändå det lät OK.

Stugan var den enda i sitt slag, i sin omgivning. Den låg i en liten sluttning mellan riksvägen och någon av Jorm-sjöarna, tror det var Lilla Jorm. Stod man och tittade över sjön kunde man så långt åt vänster se – ingenting. Samma om man tittade åt höger. Bakom ryggen, på andra sidan vägen, låg ett antal hus. Inte många. En bit ner efter vägen fanns en kiosk. Den enda handlaren på några mil. Det förstod man när man såg att han förutom kiosksortimentet hade konserver, var utskänkningsställe för Systembolaget och sålde snöskotrar.

Det var ensligt, det fanns egentligen inte mycket att göra för en högstadiekille. Mer än att läsa och lyssna på radio. Och åka skidor. Och fiska. Har heller aldrig varit mycket för pimpelfiske, även om jag lätt förstår charmen med det. Jag fiskade med farfar vid något tillfälle, någon av dagarna. Åkte en hel del skidor också, faktiskt. Fick upp nån rutin och vana för det. Det gick helt OK att staka runt på sjön. Dagen innan vi skulle åka hem hade det varit lite töväder, så att det där lilla spåret ner till sjön hade frusit till is. Jag ställde mig intet ont anande och rasade iväg nerför utan chans till kontroll. Jag har sett min styvfars Super-8-inspelning av just denna lilla färd. Slutar i ett makabert snömoln. Bortsett från militärtjänsten har jag nog inte stått på ett par skidor sedan dess...

Varför då detta lilla fragment av ungdomsminnen? För att jag plötsligt stötte på tre saker som jag direkt förknippar med den där resan. Två låtar och en bok. Och, förutom skidorna, promenaderna och fiskandet, så var det ju böcker och radio som fick gälla under den där veckan. Boken tror jag att jag läste två gånger under vistelsen. Jag hade tidigare läst Eugen Semitjovs böcker om rymden och UFOn, men hade nu boken Mellan Dröm och Verklighet, som handlar mycket om sömn och parapsykologi. Jag gillade hans böcker, och jag minns fortfarande vissa kapitel om drömforskning i den här boken. Jag har den kvar, den står i bokhyllan, och jag blir sugen att läsa den igen. Hans böcker var av lite berättande, dokumentärt, populärvetenskapligt snitt. Idag tror jag de kan te sig lite lättviktiga, men jag har inte läst dem på länge.

Jag brukade lyssna mycket på radio överhuvudtaget under den tiden. Jag minns att det fanns ett par program jag återkom till. Jag är lite osäker här, men jag tror att något av Eldoradoprogrammen gick på lördagkvällar då, typ Eldorado Max. Har för mig att det var Kjell Alinge som höll i Eldorado Lyx, och att det var Stefan Wermelin som höll i Max. Jag tror att det var i något av dessa program jag hörde Nick Nicely första gången. Hilly Fields (1892).

Jag minns att jag kastade min på min bandspelare för att spela in låten. Under ungefär 20 år var det den enda källan till låten jag hade. Lyckades fixa den som mp3 under tidigt 00-tal, och fick sjutumssingeln av min vän Peter några år senare. Men varje gång jag hör den kommer jag mentalt ofrånkomligt tillbaka till den där stugan...

 

En annan låt jag hörde, på samma sätt, var Talking to My Toys med Jennie & The Joystix. Det var också en sån låt som satte sig på hjärnan. I det här fallet så satt den så hårt att jag länge trott att jag aldrig kommer att höra den igen, att det fragment som fastnade på min kassett den gången och som etsat fast sig i mitt huvud kommer att vara det enda jag kommer att få höra och minnas. Det finns åtminstone två sådana låtar ytterligare i mitt huvud – jag återkommer säkert till dem. Under 2010 lyckades jag dock komma över en sjutumssingel med låten. Det var med mycket nervösa fingrar jag lade den på skivspelaren. Naturligtvis. En låt som man inte kunnat glömma på nästan trettio år. Hur besviken kommer jag att bli? Har jag låtit den bli ett oformligt monster i mitt huvud, ett monster som inte har någon förankring i verkligheten?

Det visade sig vara obefogade farhågor. Jag gillar den fortfarande, även om texten är obehaglig. Men jag är glad att jag hört den igen. Jag är glad att jag har den. Och är också glad över de minnen den fortfarande framkallar.

Jenny Diski

Har sett att Jenny Diski kom med en ny bok för omkring en månad sedan. Till den skrivande kvinnans försvar. Det var ett tag sedan jag läste något av henne nu. Men minns första gången jag läste en av hennes böcker. En bok som för övrigt borde läsas av fler.

Jag läste engelska på universitetet våren 1993. Jag minns att jag egentligen hade teoretisk filosofi som förstaval, men kom inte in på grundkursen den gången. Liten besvikelse var det, men jag kände några av dem som läste engelska med mig den våren, och lärde känna ännu fler.

Litteraturkursen chockstartade med att vi, ett antal halvblyga studenter som inte lärt känna varandra skulle analysera T.S. Eliots The Waste Land. Det gick väl sådär. Jag minns att ledaren för litteraturkursen var lite frustrerad.

Några veckor senare skulle vi egentligen börja läsa Like Mother av Jenny Diski. Men eftersom den bara fanns i ett fåtal exemplar på bokhandeln, och skulle ta tid att beställa hem, byttes den mot en annan Jenny Diski-titel, Rainforest.

Jag minns att den överrumplade mig totalt. Jag minns att jag läste vissa passager om och om igen, för att få uppleva dem igen, för att stanna kvar i språket, i miljön, i stämningen. Om den unga naturvetenskapliga forskaren, hennes entusiasm, hennes noggrannhet, hennes kapitulation inför den oordnade verkligheten. De kärleksfulla skildringarna av ordning efter flykten från forskarvärlden, de nästan sensuella skildringarna av städande av lägenheter. Jag minns också att det var en av de böcker där diskussionerna kom igång på allvar. Bland annat om att kapitulera för sitt inre kaos när man inser att det inte går att skapa ordning i det yttre.

Jag har läst några böcker av Jenny Diski sedan dess. Jag tycker fortfarande Rainforest är den bästa jag läst av henne. Jag tycker fortfarande Like Mother är lika otäck som fascinerande. Jag har för mig att jag har sett den senare i svensk översättning. Jag har aldrig sett Rainforest på svenska. Jag undrar om det inte är så att den bara finns att få tag på i begagnat skick, via auktionssajter eller motsvarande. Det är riktigt synd om det är så. För jag rekommenderar den verkligen.

Frank Tovey, Isambard Kingdom Brunel och en historielektion

Jag vet, det är ett evigt tjat med mina utflykter in i LP-landet, mina redogörelser över gamla minnen som kommer tillbaka när jag lyssnar på de här skivorna jag inte hört på länge. Men det är en stor del av den världen jag lever just för tillfället. Och det är också en värld som kan ge oväntade överraskningar, som kan vara bildande.

Jag lyssnade häromdagen på Grand Union med Frank Tovey & The Pyros. Frank Tovey var under det tidiga åttiotalet mer känd som Fad Gadget, och gjorde bland annat låten Collapsing New People, som i alla fall jag tycker väldigt mycket om. Videon är rätt märklig. Men bra.

Grand Union kom 1991, och jag minns att jag köpte den ohörd, egentligen bara för att det var mannen bakom Fad Gadget. Och jag blev inte besviken, även om det låter annorlunda. Här är det mer folk/rock/blues i grunden, och mer berättelser, epik i texterna. Jag gillade det. Framför allt gillade jag låten I K B (R I P). (OBS! Spotify-länk)

Låten handlar om Isambard Kingdom Brunel, brittisk civilingenjör som levde mellan 1806-1859 och låg bakom många infrastrukturlösningar i Storbritannien, bland annat den första stora järnvägen. Den handlar om hans liv, och om det projekt han höll på med när han dog: The Great Eastern, som från början var ett fiasko, men som kom att gå till historien som ett av de viktiga skeppen som lade telegrafkablar mellan Storbritannien och USA.

Det är en lite vacker historia, berättad som ett möte med hans osalige ande som inte kan få ro för misslyckandet med projektet. Så där vackert som det kan vara när man får sig en historielektion genom musik, lyrik eller prosa. Jag kan inte säga att jag kände inte till Isambard Kingdom Brunel innan jag hörde IKB (RIP). Jag känner till honom nu. Och det känns lite konstigt att jag inte känt till honom innan. Namnet borde ha förekommit när jag läste engelska vid Göteborgs Universitet 1993. Men jag kommer inte ihåg det.

Brittiska BBC utlyste 2002 en omröstning om historiens största britter, en omröstning som Winston Churchill vann. Isambard Kingdom Brunel kom tvåa, före Lady Diana… Även om man inte är britt, så känns det som att man borde vetat mer om honom…

Isambard Kingdom Brunel dog av en stroke 1859.

Frank Tovey dog av en hjärtattack 2002.

Jag är glad att de finns kvar i mitt minne. Båda två numera.

Hommage till Skivspegeln i Kramfors. Och till en fantastisk skiva.

Under ett par år i slutet av 80- och början av 90-talet fanns en skivaffär i Kramfors. Den hette Skivspegeln. Jag har fortfarande en keps som minner om affären. Det var Bengan (Bengt) som drev affären. En av de många fyrbåkar till skivaffärer i norrländska småstäder som kom att gå ett trist öde till mötes. Men vi som bodde där just då var, och, antar jag, är, fortfarande tacksamma. Tacksamma för att det fanns ett ställe dit man kunde gå och träffa andra musikintresserade, bläddra bland vinyler och CD, bara stå och hänga, prata och vara med andra som hade samma intressen, samma nerv, samma mål.

Jag var där ofta i slutet av 80-talet och början av första halvan av 1990. Nyfiken på nya, intressanta saker, nyfiken på det mesta. Bortsett från att, som det ju ofta är i mindre städer, det ofta är de låtar och de skivor som hörs i radio som är intressant skivgods för den större delen av kunderna, vilket ju också blir ett dilemma. Det är svårt att hålla både det nya, svåra, oberoende och smala när det är det breda och allmängiltiga som säljer. Jag tycker Bengan lyckades hålla en bra balans under tiden jag bodde kvar, antagligen också för att vi var ett rätt bra gäng som beställde och köpte det lite smalare. Ett par år efter att jag flyttat från Kramfors kom jag och hälsade på, och han lyckades även då hitta ett band att introducera mig för, ett annat band som kom att bli en favorit. Mer om det en annan gång.

Jag gillade att komma till Skivspegeln. Det var kul att träffa folk, det var kul att stå och prata med alla, och med Bengan. Han brukade också lägga fram releasepapper från olika distributörer när jag kom. Så jag kunde läsa, så jag kunde avgöra om det var värt att testa och chansa att beställa och köpa en del skivor jag aldrig hört talas om. Jag älskade det. Och jag gjorde det. Jag var mer äventyrslysten på den tiden. En del av skivorna jag köpte motsvarade kanske inte de förväntningar jag hade, men, let's face it: det är alltid så. Jag skulle vilja säga att många av de skivor jag beställde och köpte ohörda är såna jag är för evigt tacksam att jag fick chansen att höra. För jag tror inte jag stött på dem någon annanstans än i releasepapperen Bengan lade fram.

En av artisterna är Anna Palm. 

Mig veterligt gav hon bara ut en skiva. Arriving and Caught up. Men jag minns att jag lyssnade på den igen och igen när jag fick hem den. Jag minns att jag älskade första låten, Lake. Att jag älskade andra låten, Limbs. Och att jag älskade första sidans Mumma. Jag minns att jag älskade hela första sidan. Jag fortsätter att lyssna igenom mina LP-skivor, och jag minns nu att jag älskade, och älskar, hela skivan. Som en slags kombination av amerikansk folk- och konstmusik. Som ett mer rustikt och primitivt Dead can Dance. Men ändå helt egen, helt i sig själv. Jag hittar den inte på något annat ställe än auktionssiter och annat nu. Jag tycker det är synd. Det är en fantastiskt bra skiva. Och jag tackar Bengan på Skivspegeln i Kramfors för att jag har den. Och jag tackar honom för så mycket mer. 

Tack!

M. A. Numminen på Argusscenen 1990

Stötte häromdagen på Bel Canto bland min LP-skivor, vilket fick mig att minnas spelningen på Hultsfredsfestivalen. Jag började minnas tillbaka, började återkalla en del av de spelningar som sitter kvar i minnet när jag stötte på ett par andra skivor av artister som spelat där. Samma år som Bel Canto spelade i Teaterladan spelade M. A. Numminen på Argusscenen.

Till skillnad från Bel Canto, och den publik på maximalt 30-40 personer som var där, var gräsmattan framför Argusscenen packad med människor vid lunchtid. Jag och min namne Magnus kom dit. Det fanns ingen plats i närheten av scenen, de platser vi kunde stå på var i praktiken på gångstigen en 60-70 meter från scenen. Å andra sidan stod inte Magnus så länge. Jag vet inte vad han hade förväntat sig; en spelning med M. A. Numminen är ju alltid lite speciell, med hans texter och melodier, med hans märkliga humor. Men en spelning med M. A. Numminen är alltid se- och hörvärd.

Under låten Katten också började Magnus skratta, vrida sig i okontrollerade skrattparoxysmer. Jag blev lite överraskad. Men, det är klart, så kan man också reagera. Det kan nog bli så när man hamnar i ett läge där man inte vet om det är på låtsas eller på riktigt, vilken man ofta gör när man hör M. A. Numminen.

Det är lite orättvist, kan jag tycka, att han hos många är mest känd för Som en gummiboll. Den har visserligen sin charm och är inte dålig. Men det finns så mycket mer. Som är bra. Som är värt fler lyssnare, som faktiskt vill lyssna. Fast det är klart, har man tonsatt Helsingfors telefonkatalog (tror jag det var), har man tonsatt delar av Wittgensteins Tractatus Logicus, så rör man sig kanske inte i mainstreamfåran. 

M. A. Numminen är dock en av de som verkar strunta i vad, han gör det, han underhåller, han har både distans och allvar i det han gör. Ibland så mycket av båda samtidigt att man får svårt att hålla begreppen isär. Men, som sagt, alltid se- och hörvärd. Minst lika mycket idag som den där augustidagen 1990.

Bel Canto

Jag fortsätter att botanisera bland mina gamla LP-skivor. Försöker att digitalisera många av de som jag verkligen vill lyssna på igen. Jag hittar mina två skivor av Bel Canto från Norge...

Hultsfredsfestivalen 1990. Någon av festivaldagarna, jag minns inte vilken. Eftermiddag, har just käkat lunch och strosar mest runt tillsammans med min vän Joakim. Han tycker att vi ska gå och kolla Bel Canto i Teaterladan. Har aldrig hört dem, känner inte till något mer än att det är en norsk kombo. Tänker att, visst, det låter som en bra idé. Kommer in lagom till första låtens slut. Det är fortfarande dagsljus, på scenen står två personer. En man som nästan inte syns bakom keyboards, teknik, monitorer. Framför honom en kvinna som står ensam vid en mikrofon. De börjar andra låten. Dewey Fields:

Sångerskan Anneli Drecker, i sin ensamhet, står där och sjunger så nervdallrande naket att jag blir tom i själen. Skivans version, inspelningen, kan inte göra låten eller upplevelsen rättvisa. Det är som att jag står där, tillsammans med omkring 30-40 andra, och fullständigt sugs in musiken, att det drömska som kan anas i låten ovan blommade ut och förvandlade oss alla till hypnotiserade stoder. Jag stod still, helt uppslukad. Jag minns att jag reagerade likadant inför de låtar som sedan följde, men jag kommer inte alls ihåg vilka de var. Jag köpte de två första skivorna direkt jag kom hem igen, och lyssnade, men kom hela tiden tillbaka till Dewey Fields. Det är en fantastisk låt. Och den får mig att plocka ut skivorna med Dead can Dance och Cocteau Twins. Och ytterligare en skiva, en fantastiskt bra skiva, som dyker upp i ett senare inlägg. Vilket också de andra två banden naturligtvis också kan göra.

Super Bowl XLV

I mitten-slutet av nittiotalet, under mina sista universitetsår, lärde jag mig, till viss del, att uppskatta amerikansk fotboll. Jag är osäker på varför, men tror att en av anledningarna var att det är en sport som det passar att plugga till. Man måste liksom inte ha full uppmärksamhet på allt hela tiden. Ungefär som en dokusåpa i kortformat. Detta inte sagt på något nedvärderande vis. Faktiskt.

Ett av de lag jag faktiskt lärde mig älska en bit var Green Bay Packers. Jag såg den amerikanska fotbollsligans final, Super Bowl, när de vann 1996. Det var lite vackert. Den stora klubben från lilla Green Bay i Wisconsin. Än mer vackert att Green Bay Packers är det enda kvarvarande idrottslag bland alla professionella som ägs av staden och medlemmarna och inte av någon annan organisation. Jag gillade historien och bakgrunden. Jag gillade laget. Och jag lärde mig gilla sporten.

Jag har ännu inte helt kunnat förlika mig med företeelsen Super Bowl, dock. Ett spektakel som lyckas överdriva allt svulstigt och stort att bli ännu svulstigare och större. Med allt mer långdragna, matematiskt uträknade känsloutsvallande nationalsångstolkningar. Med artistuppträdanden som små galor i pausen (det var väl Slash inatt, va?). Med alla företag som premiärvisar nya reklamfilmer i tv-sändningarna. Fast lite fint är det ändå att de flesta familjer använder det som en högtid, att man samlas, att man grillar och äter och kollar fotbollen. Även om synerna av familjer i stora bilar som grillar på parkeringsplatsen utanför arenan är lite märklig.

I natt vann Green Bay Packers Super Bowl igen. Och fastän jag inte längre orkar sitta uppe hela nätter bara för att kolla amerikansk fotboll så känns det lite sorgligt att jag missade det. För jag tycker fortfarande att det är lite vackert.

Johnny T.

Jag minns att jag hörde den på radion någon gång på åttiotalet, Jag har funnit Atlantis med Johnny T. Gillade den, trots att jag egentligen borde ha lite svårt för sångens raspande och kompet och allt, men... Det var något med den.. Köpte givetvis singeln när jag stötte på den. Köpte ytterligare ett par singlar av Johnny T som jag stötte på. Har för mig att han omkring 1990 hade en liten, liten hit med Se in i mina ögon, som också är en bra låt.

Jag har däremot ingen aning om vem Johnny T var, jag har ingen aning om det var ett alias för någon annan artist eller om han var sig själv, så att säga. Ingen aning om han överhuvudtaget var ute och spelade live... Men är glad att jag har kvar sjutumssinglarna, och tycker fortfarande att de har stor charmfaktor.

Ett bortglömt guldkorn.

Jag började häromdagen gå igenom min samling av LP-skivor. Det är några stycken att ta sig igenom. Har märkt att det är en salig blandning av både känt och okänt, av både listpop och udda artister. Stötte häromdagen återigen på ett minialbum från 1990 som jag i princip glömt bort helt. Be a devil av Caroline Trettine. Visserligen släpptes den på Billy Braggs alternativa etikett Utility records, men nog borde väl den här fått större spridning än den fick? Snygg, lite späd och skör sång, akustiska gitarrer, men låter mer än om det hämtats från singer-songwritermallens obligatorium, låter mer än skönhet.

Be a devil är sju låtar och bra precis femton minuter lång. Det är femton mer intressanta minuter än mycket jag hört sedan dess. Ett kärt återseende, ett sånt som gör att man med glädje och lycka fortsätter utgrävningarna i LP-hyllan.

Albumets första låt, Sleep with me, finns för lyssning på hennes MySpacesida:

http://www.myspace.com/carolinetrettine/music/songs/sleep-with-me-34389258