Ett flyttlass från Kramfors och dess avskedsmusik

Det slår mig ibland – det är egentligen mycket märkligt att jag flyttade från Kramfors en gång i tiden. Jag var då, liksom nu, rätt trög. Alltså trög i den bemärkelsen att jag gärna rotar mig där jag står. Att jag inte är särskilt mobil. Ju längre man är kvar på samma plats, desto mindre är chansen att man rör på sig. Har för mig att det är det som begreppet kumulativ tröghet står för. Och det är jag. Kumulativt trög.

Men jag flyttade. Hösten 1990. Från Kramfors till Göteborg. Den stora knuffen till flytt var framför allt att i stort sett alla av mina närmaste vänner hade flyttat samma sommar, och att en av dem behövde någon att dela lägenhet med. Detta hände ungefär samtidigt som jag fick besked om att det vikariat jag jobbade på skulle försvinna eller göras om. OK, det är en rejäl knuff, en jätteknuff, men... Jag har så svårt att ta farväl av saker. Jag har så svårt att lämna saker bakom mig. Jag är en sån som får gråten i halsen så fort någon försvinner ur bild i TV, typ. Svårt avskedsskyende.

Jag kom att minnas de sista veckorna i Kramfors häromdagen. Jag lyssnade på The Grapes of Wraths Now and Again. Jag köpte den på Skivspegeln i Kramfors samma höst, och jag lyssnade ofta på Blind och All the Things I wasn't.

Jag brukade spela dem om och om igen i min bil, min gamla Saab från 1973, medan jag körde omkring. Mest körde jag ju mellan hemmet och jobbet (vilket så här i efterhand ter sig fullständigt makabert, eftersom det tog fyra minuter att cykla...), men också till andra ställen. För att samla tankar. Jag kunde sitta på en parkeringsplats och lyssna med rutan nedvevad, röka en cigarett och känna det kalla höstregnet mot min arm och axel. Jag får fortfarande ett hugg av nostalgisk ångest när jag lyssnar på låtarna. En annan av de låtar som jag spelade där i bilen var Don't Give Up, duetten mellan Peter Gabriel och Kate Bush. 

 

Det hoppfulla, den melankoliska tonen, strofen ”moved on to another town / tried hard to settle down”. Allt det där kommer tillbaka när jag lyssnar.

Jag sa att jag skulle ge det ett halvår, och att jag, om jag inte trivdes och fick ett jobb skulle komma tillbaka till Kramfors. Jag är stolt över att komma från Kramfors. Men nu har jag bott här i Göteborg i 20 år, och jag har aldrig ångrat mig.