Julen: Hårnät, böcker och skivor.

Julklappar. Snart är det jul, snart måste man ha köpt sina julklappar. De där julklapparna man aldrig blir klar med. Man sitter där med tusen halvdana idéer i maj, under sommaren, i september; idéer som aldrig utvecklas, idéer som aldrig blir något annat än halvdana, oavsett vad det gäller. Det har alltid varit så för mig. En del klart tidigt, men alltid en stor del som måste köpas eller ordnas i halvpanik i sista sekund.

Nu har det inte blivit att jag åkt upp till Kramfors och hälsat på så ofta de senaste jularna. Därför måste ju också paket med julklappar skickas i god tid för att de ska hinna komma. Det ser rätt OK ut i år. Men ännu väntar jag på ett par saker som ska med i det där paketet. Det där paketet som börjar kännas så slentrianmässigt till innehållet. Böcker. Filmer. Eventuellt någon skiva. Å andra sidan är det saker som känns bra. Inte som det året jag (jag försvarar mig med att jag hade svag ekonomi – jag tror jag gick i grundskolan fortfarande) gav min syster en förpackning hårnät och åtta kammar (jag bröt förpackningen och tog två till mig själv...).

Jag minns också att jag några år fick en skiva varje jul, en skiva som jag kunde ägna hela julhelgen åt att lyssna in mig på. Jag har fortfarande kvar den känslan när jag hör Waterboys This is the Sea, framför allt The Whole of the Moon:

 

Jag gillar julen. I alla fall som idé. Jag gillar stämningen när det är ljust i fönstren och rofyllt och snö på backen. Jag gillar doften av hyacinter. Jag gillar julmusik, om än inte all julmusik (återkommer om det snart); men jag gillade att sitta uppe till strax efter midnatt kvällen mot julafton och lyssna på Julöppet frånVisby med Bertil Perrolf, som alltid inledde med en reflektion och spelade O Helga Natt (Adams Julsång) med Jussi Björling. Jag gillar juldekorationer i det lilla (även om jag själv bara numera sätter upp adventsstakar). Jag gillar att umgås med släkt och vänner.

Det har blivit lite avtrubbat några år. Som det år jag läste vetenskapsteori och lingvistik och hade tenta i neurolingvistik ett par dagar före julafton. Jag minns jag åkte upp till Norrland natten till julafton och åkte tillbaka på juldagens kväll, eftersom jag var tvungen att söka ny lägenhet under mellandagarna. Ett par sådana jular har nog dragit ner julen till en rätt vanlig helg för mig. Men, som sagt, jag gillar den.

Nu får man väl ta och gå tillbaka till de där klapparna som fortfarande ligger på vardagsrumsgolvet och väntar på att bli sorterade. De perfekta julklapparna. De halvdana idéerna. De rena hugskotten. Alltihop.

De äldres skivor, del 1: Don Curtis.

Jag har skrivit tidigare om mitt musikintresse, hur det vaknade, att det varit en stor del av min vardag i många år nu. Numera har jag en försvarlig mängd musik: LP, 7”, 12”, kassettband, CD, DVD, på dator. Allt är naturligtvis inte alltid bra, jag har köpt en hel del på chans eller på grund av en eller två låtar där resten inte matchat det jag köpt det för. Och jag slänger/säljer/donerar nästan aldrig något. Lite dumt, kanske, men jag ser det som att det jag lyssnar på blir en del av mig; det som är bra, det som är medelmåttigt, och det som är rent sorgligt. Allt är kvar. Allt är jag.

Innan jag börjat skaffa mig det jag velat ha, innan jag ens visste vad jag ville ha, vad jag gillade, brukade jag gå igenom mina föräldrars skivsamling. Precis som det ska vara, så var det väl inte allt jag gillade där. Men det var där jag hittade instrumentalskivorna jag själv skrev texter och sjöng till. Där hittade jag också en samlingsbox med sextiotalsmusik (som jag så här snart 25 år senare ännu har kvar – Jag lovar att lämna tillbaka den! Lovar!) och ett par klassiska skivor jag gillade.

Min mor hade en samling 7”-singlar samlade i en röd liten ”plastbok”, med plastfickor där skivorna kunde stoppas in. Den rymde väl en 15-20 singlar. I den hittade jag singeln In the Corners med Don Curtis. En låt jag gillade. Gillade också B-sidans Red Indian Brother. Pressad på röd vinyl. Den fastnade liksom, den försvann inte ur sinnet efter ett par lyssningar. Jag kommer på mig själv med att nynna lite på den ibland. Har lite nu och då kollat på YouTube efter den, men utan resultat. Gjorde det igen ikväll, och..:

Ah! Gillar den än mer nu, faktiskt. Det var längesedan jag hörde den. Gillar psykanslaget, wah-wahgitarren, de i slutet av sextiotalet i genren tidstypiska inslagen. Minns att min mor berättade att hon köpt den av honom själv, när han gått runt och sålt den egenpressade singeln. Minns dock inte om han var klädd i indiandräkt vid tillfället. Men oavsett vad är jag tacksam över att min mor köpte den. Och att jag hittade den röda skivan i den röda samlingsboken/-mappen. Ah..! Tar och lyssnar på den en gång till.

Världens bästa kokbok!

Det är något med kokböcker och mig. Så fort jag stöter på en kokbok måste jag bläddra igenom den, kolla på bilderna, bli hungrig, bli inspirerad. Oftast så dör inspirationen bara någon kvart efter att jag slutat bläddra i en kokbok, men ändå…

Sen finns det kokböcker som nästan är för bra för att vara sanna. En av de bästa och mest uppfriskande kokböcker jag någonsin stött på är Hellbent for Cooking – The Heavy Metal Cookbook. Jag lånade den igen på biblioteket häromveckan, och, ja… Fullständigt lysande.

Jag skrev ett blogginlägg om den för Frölunda biblioteks fackboksblogg för ett knappt år sedan. Tar mig friheten att även publicera det här, nu:

Det verkar finnas en omättlig marknad för kokböcker, det kommer hela tiden strida strömmar av nya recept, dieter och specialiteter. Kul då med en bok som tar ett helt annorlunda grepp, mot en helt oväntad målgrupp. Hellbent for Cooking är fylld med recept gjorda av medlemmar i diverse hårdrocks- och metalband. Udo Dirkschneider från Accept bjuder på rostbiff med gröna bönor, Scott Gorham från gamla Thin Lizzy på ett jambalayarecept. Allt är här, högt och lågt, från rejäla långkok till snabbmakaroner med billig köttfärs och pulversås (presenterat som ”Macaroni against monotheism”). Phil Lynotts mamma bidrar med ett recept på lammstek. Och man kan bara inte motstå en kokbok som presenterar ett recept på en pizzatårta med mozzarellatopping. Vanvettigt slabbigt, gott, uppfriskande och kul.

Kokböckernas kokbok! Rekommenderas helhjärtat!

…och för den goda sakens skull måste ju i sammanhanget också Vegan Black Metal Chef vara med på ett hörn.

När Månbas Alpha var ens universum.

Jag tog fram min lilla Månbas Alpha-box och kollade på några avsnitt härförleden. Det är något med den TV-serien och mig. Serien där månen i slutet av 1990-talet har fått bli slutförvaring för hela jordens överskott av kärnavfall, och det till slut gör att månen sprängs ur omloppsbana och åker planlöst igenom universum. Det är en av de första TV-serierna jag minns att jag följde slaviskt, och var fullständigt uppslukad av när den gick på svensk TV på sjuttiotalet. Några av avsnitten satt kvar på näthinnan i över tio år innan jag såg avsnitten igen. Avsnittet Space Brain framför allt, där månen åker igenom en pulserande himlakropp och stora delar av månbasen förstörs av ett slags skum. Avsnittet The Troubled Spirit, där en medlem av rymdbasen förföljs av sin ännu inte döda ande som ska hämnas sin död. Another Time, Another Place där månen hamnar i omloppsbana kring jorden igen, bara för att finna att samma måne också finns i omloppsbana, där besättningen möter sig själva (väldigt mycket samma tema som i filmen Journey to the Far Side of the Sun, som producerades Gerry Anderson, som tillsammans med hustrun Sylvia producerade TV-serien), tillsammans i alternativa universum.

Jag minns att jag var så uppslukad av serien att jag vid ett tillfälle, när jag gjort något dumt, jag minns inte vad, som straff inte fick kolla på den veckans episod av programmet. Jag var otröstligt ledsen. Men jag smög upp, som för att gå på toaletten, och stod gömd och såg i alla fall en kvart av avsnittet innan jag blev upptäckt...

När TV3 1991 började sända serien igen kändes det ungefär som då. Förväntan, spänning. Jag minns att jag inte blev så besviken jag var rädd att bli. Men det var några dramaturgiska effekter som stod ut och blev lite löjeväckande. Som att kapten Koenig alltid måste ut på de mest riskfyllda uppdragen själv. Som att all dramatik sker under en stark strålkastares motljus som besättningen måste hålla upp händerna för ögonen inför. Som när månen i en episod får atmosfär under några dagar och kapten Koenig öppnar månbasens fönster (13:15 in i länken - hela scenen är för övrigt obetalbar) och tittar ut. Öppningsbara fönster utan lås eller reglar. På en månbas. Tjena.

Jag var alltid förtjust i Professor Bergman. Som alltid var en trygg och solid bas. Som alltid mötte alla faror med ett ”...this looks very interesting, John”. Många karaktärer att gilla överhuvudtaget, även om de väldigt fort stelnar i sina roller.

Men numera så vet jag ju om det här. Jag är medveten om vad jag själv upplever som brister i serien. Och just därför struntar jag i dem. Det gjordes, förutom de första 24 avsnitten producerade av italienska RAI och brittiska BBC (bara det!), ytterligare 24 avsnitt i amerikansk produktion. Man hade bytt ut i praktiken alla utom kapten Koenig, Doktor Russell och flygaren Alan Carter. Man hade lyft in en massa andra roller, bl.a. en utomjording, Maya, som kunde ändra skepnad till vad helst hon ville. Och bytt ut mysdressuniformerna! Jag har sett avsnitten, men är inte imponerad. Jag fortsätter kolla på de första avsnitten. Oförtrutet. Och Månbas Alpha har en av tidernas snyggaste vinjetter:

Barn, böcker och läsglädje.

Jag går upp mot biblioteket, och i trappan möter jag vad jag tror är en mor och hennes son. Han är in åtta-nioårsåldern. Mamman läser baksidestexten av Ingelin Angerborns Rum 213 för honom. Hans totala koncentration, hans fascination, hans ögon. Helt uppslukad av orden.

Jag går in i barnavdelningen på biblioteket. En liten flicka i två-treårsåldern läser ur en pekbok för sin mamma. Tolkar bilder. Hon vet att det finns något där i böcker som avslöjar hemligheter för den som kan koderna. För den som kan språket. För den som kan läsa. Hon kan inte läsa bokstäver än, men hon kan läsa bilder, tolka, så hon förklarar och broderar ut en historia. En hisnande historia som alla borde fått höra. Men en del historier är faktiskt bara ämnade för mammor.

I samma barnavdelning, i en liten soffa, sitter vad som ser ut att vara en storasyster med två småsystrar. De är inte gamla, men storasyster kan läsa. Hon läser högt ur Dick Brunas Ägget som sprack för sina ivrigt lyssnande åhörare. Det var en av mina favoritböcker som litet barn. Jag fick tårar i ögonen. Den boken. De där förväntansfulla blickarna. Den där känslan.

Jag är uppe vid biblioteket när de precis börjat ha sommarstängt över helgerna. Det är lördag. En familj med en mamma, en pappa och en liten pojke kommer för att besöka biblioteket. Allt är mörkt och alla dörrar stängda. De står utanför grindarna. De vuxna pratar om att gå till McDonalds istället. Men pojkens ögon, hans besvikelse, hans uppriktiga önskan att vilja komma in till biblioteket ekar ordlöst över hela kulturhuset; sticker som en pil rakt in i hjärtat. Det är fortfarande så att jag i praktiken ångrar att jag inte bara öppnade, släppte in dem.

Är på jobbet. Får berättat för mig om en skolelev som alltid hatat att läsa, som alltid haft svårt för det; föräldrar har förtvivlat försökt hitta någon väg, men alltid förgäves. Eleven hittar en bok som vi har skickat till klassläraren tillsammans med andra böcker till klassen. Elevens föräldrar ringer läraren och undrar fascinerat euforiskt vilken bok han hittat och som han berättat om att han har läst och som han gillar så mycket. Det är serieversionen av Röde Orm av Charlie Christensen.

Skolelever som bläddrar i Kulturrådets Barnbokskatalog eller söker i den på nätet och vill läsa de böcker som finns där, böcker som de ber läraren fråga efter, som de frågar efter på biblioteket, böcker som de vill läsa; i Barnbokskatalogen, på Bokjurylistan. Nyfikenheten, drivkraften att hitta bra böcker, viljan att läsa.

Jag blir glad när jag ser att så många barn och unga hittar böcker att läsa. Böcker som de gillar, och som de pratar om med kamrater. Böcker som hela tiden finner nya läsare. Läsare som hela tiden finner nya böcker. Framför allt barn och unga som säger att de inte gillar att läsa, men som hittar sin första positiva läsupplevelse, de som för första gången hittar nyckeln till allt vad litteratur kan ge.

Den nyligen utnämnde läsambassadören för barn och unga, Johan Unenge, sa vid utnämningsceremonin på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg att ett av hans mål är att alla barn i Sverige under den tid han är läsambassadör ska läsa en bok, ska få en bra läsupplevelse. Det är ett bra mål. För en bra läsupplevelse borgar för att man söker nya bra läsupplevelser. Och en bra läsupplevelse är alltid en ingång till litteraturen, till nya världar, till förståelse för så mycket mer. Oavsett vilken bok som ger läsupplevelsen.

Jag blir lycklig när barn finner böcker de gillar. Jag är lycklig över att det finns bibliotek. Och än mer lycklig när barn och bibliotek finner varandra.

Bio Kontrast och en antikrigsfilm.

Jag har alltid gillat film. Jag vet, jag minns inte, men jag har fått berättat för mig, att den första film jag upplevde på bio var Disney's Djungelboken. Jag var ett par år gammal. Jag tror jag sov mest i mammas famn. Jag minns matinéer, jag minns premiärkvällen för Star Wars, jag minns att jag samlade filmaffischer. Undrar var de är nu? Både skräck- och actionfilmer. Jag minns att jag och mina föräldrar övertalade de som satt i biljettluckan så att jag kunde komma in och se första Alien-filmen på Thalia i Kramfors, fastän jag hade några år kvar till stipulerad åldersgräns.

Men framför allt minns jag Bio Kontrast. Folkets Bio. Jag tror det under en period var en Bio Kontrastafton en måndag i månaden. Filmen kostade tio kronor, och det var riktiga guldkorn. Minns framför allt två filmer jag såg, även om det ju var fler, alla kvalitetsfilmer. De filmer jag minns är dels 2001 – ett rymdäventyr (som min granne och kompis Mikael blev uttråkad av och ville gå därifrån efter en halvtimme) och Johnny var en ung soldat (Johnny got his gun):

Jag kan inte minnas en film som tagit tag i mig, ruskat om mig, och stannat kvar hos mig på det sätt som den gjorde. Om mannen som rycker ut i första världskriget, som blir skadad, som förmodas vara ett kolli, och som vårdas som ett slags experiment, utan ögon, öron, näsa, tunga, armar, ben. Bara som ett bylte under ett uppspänt tyg. Egentligen få exteriörer, från från krigets vardag; mest mannens tankar, funderingar, frågor och minnen. En obehagligt stark antikrigsfilm.

Den fanns kvar i minnet länge, länge, ibland aktivt, ibland latent, men jag lyckades glömma namnet på den. Det var i slutet av nittiotalet som min vän Peter till slut lyckades knäcka filmens namn. Eller snarare bokens, Dalton Trumbos förlaga, jag tror inte han hade sett filmen. Jag hittade den till slut på DVD och har sett den igen ett par gånger. Den är inte lika omskakande som jag minns den, men några scener, framför allt mot slutet, tär fortfarande på hjärtat.

En liten märklighet i sammanhanget är att den ju dök upp i den långa videon till Metallicas One i slutet av åttiotalet, men jag lyckades trots det inte hitta några uppgifter om filmen. Jag hade visserligen inte dator eller Internet på den tiden, och jag kanske inte var tillräckligt envis. Men ändå. Det borde ju ha gått.

Nå, jag är tacksam att jag fann den, den där gången. På Bio Kontrast. På biografen Thalia i Kramfors. Undrar bara vilka de andra filmerna var. De som jag också vill se igen.

Det här med att spela och göra musik.

 I somras var det 14 år sedan vi i bandet kom överens att lägga av. Lördagen den 16 augusti, om jag minns rätt. Vi beseglade löftet genom att äta surströmming i Slottsskogen samma kväll. Vi har spelat två gånger sedan dess, nostalgitrippat, dock ingen av gångerna med fullt manskap. Jag kan sakna det rätt ofta, faktiskt. Även om det har varit frustrerande många gånger, både med tid och med kreativitet och annat, så har det alltid varit kul. Kan egentligen inte minnas någon osämja eller kris medan vi höll på. I alla fall inte inom själva musicerandet. Häromdagen fick jag frågan om varför jag överhuvudtaget började spela musik. Det var länge sedan jag tänkte på det i konkreta termer.

Jag blev intresserad av musik någon gång i mitten av sjuttiotalet. Tack vare Kiss (egentligen där bara tack vare LP:n Rock'n'Roll Over) och Boney M. Så här i efterhand gillar jag att det är just de två banden, den dualismen, dialektiken. Sedan fann jag Beatles, Beatles fann mig och vi har aldrig lämnat varandra. Men det gjorde också att jag själv ville försöka, att jag själv ville spela. Jag jagade instrumentallåtar på skiva för att kunna göra sångmelodier över dem. Jag lånade en bok med ackordgrepp och satt och övade på en rätt ostämd gitarr. Bara för att kunna göra egna låtar. Minns att jag gjorde mina första utan att kunna spela överhuvudtaget. Minns en låt som jag kallade för ”Galningar”, som jag bara bankade ut på en akustisk gitarr utan att ha en aning om hur man skulle eller kunde sätta fingrarna. Så fort jag lärt mig tre ackord strömmade låtarna ur mig. Alla var pinsamt plågsamma pekoral, naturligtvis. Men ändå.

Jag gjorde alla texter på svenska. Självklart var det enklare att skriva ner några floskler på engelska och köra, men det var ursprungligen en tanke från min vän Niklas: Vi ska ha ett band, och vi ska sjunga på svenska. Jag skulle spela bas, minns jag. Hu, jag tycker fortfarande att det är jobbigt, trots att jag numera kan frammana enkla figurer. Det kunde jag liksom inte då. Men den tanken om att göra svenska texter satt kvar. Och jag är lite tacksam för den. Det innebär lite mer tankeverksamhet, men är så mycket roligare. Att sedan innehållet i dem inte alltid är det mest filosofiska och mest tankeväckande är en annan sak.

Jag gjorde två kassetter som fanns att köpa via Sollefteås musikförening CCC - Cult Climax Corporation. Den ena med namnet Fågelskådningar, den andra med namnet När Livet Går Utanför Ramen – Är Ramen för Liten eller Människan för Stor? Spelade lite grann live. Med samma ostämda gitarr. Det blev efter hand mindre och mindre gjort. Mindre och mindre gitarrspelande, mindre och mindre låtskrivande. Annat kom emellan. Jobb och sånt. Och lathet. Och allt med Musikföreningen Rocky i Kramfors. Och trots att jag trivdes med allt då, så är jag ändå väldigt glad över att jag flyttade från Kramfors till Göteborg och kom samman med de här underbara människorna, vi som var bandet. Dish. Som sedan blev Brandgul. Vi återkommer till det.

Efter att vi lagt av fick jag låna en portastudio av vår trummis Stefan, och satt och lekte ihop ett par låtar. Ja, eller det blev väl en hel del; jag hade den ohemult länge. Köpte mig en egen lite senare för att kunna fortsätta. Det blev en demo som jag faktiskt skickade runt till olika bolag för att se om det kom någon reaktion. Ingen alls blev det. Men den var kul att göra. Hittade nyligen följebrevet jag skickade med, gjort i någon märklig egenartad design och halvt oläslig. Kan förstå det bristande intresset när jag ser den. 

 

För ungefär ett halvår sedan tänkte jag att det är värt att försöka börja plinka på gitarren igen. Att se om man kunde återuppta alltihop. En oerhört trög och fyrkantig början, men efter ett tag började det flyta på. Ibland kommer det så många små idéfragment att man inte vet vad man ska göra med dem. Och några blir till hyggliga större idéer. Och några blir till låtar. Inga hits, inga epos, inga mästerverk, men låtar.

Det var lite kul att tänka tillbaka på det. Det man gör. Bara för att det är så kul att man aldrig reflekterar över det.