torsdag 31 mars 2011

The The. Infected. Och tre viktiga skivor.

Egentligen är det ju inget nytt. Egentligen så är det ju ett ”band” jag hela tiden haft med mig, som jag aldrig glömt av. Det som är lite trist är det faktum att jag inte varit så intresserad av vad som hände efter mitten av åttiotalet. Det som gör att jag kom att börja skriva om det här är att jag råkade tillbaka på en fråga jag fick från min gode vän Per för snart tio år sedan. Frågan var: ”Vilka tre skivor har betytt mest för dig? Inte de tre bästa, utan de tre viktigaste”.

En av de absolut viktigaste skivorna i min värld har varit Infected med The The. Egentligen ett namn som fungerar/-at som alter ego för brittiske Matt Johnson. Den första låten jag hörde var nog Heartland, som beskriver ett av kapitalistiska orsaker nedgånget Storbritannien. Sen följde titellåten och Out of the Blue (Into the Fire) (...”I was trying som hard to be myself I was turning into somebody else”...). Det räckte. Jag köpte skivan och lyssnade i praktiken inte på något annat under många månader. Det är ett mycket politiskt album, men också tidstypiskt på det sätt att den beskriver tillståndet i västvärlden under mitten av nittiotalet. Den måste inte tolkas politiskt idag (även om, dessvärre, både frågorna om de internationella militära intervetionerna och det ekonomiska systemet är alltför identiska idag). Det sägs att singeln Sweet Bird of Truth nästan forcerades fram direkt efter USA:s flyganfall mot Libyen efter en terroristattack mot ett diskotek i Berlin 1986.

Texterna är genomgående samhällskritiska, genomgående fokuserande på konsumtion (what's a man got left to fight for when he's bought his freedom...) och på begär, genomgående upprepande frasen ”I'm just another western guy, with desires that I can't satisfy”. Bland annat i den snyggaste videon från albumet, duetten med Neneh Cherry, Slow train to dawn:




Det sägs att Matt Johnson också fick fria händer att göra videor till alla låtar på albumet, men att han drog över budgeten rätt så rejält. Jag tycker väldigt mycket om alla dem.

Innan Infected gjorde Matt Johnson dels ett album som drogs tillbaka, men som också läckt ut: The Pornography of Despair, och dels ett soloalbum som hette Burning Blue Soul. Sedan kom Soul Mining, som så här i efterhand är nästan lika bra som Infected – den har definitivt fler låtar som är bättre än låtarna på Infected. This is the Day, The Sinking Feeling,Uncertain Smile (med en underbar pianoutflykt av Jools Holland på slutet).

Jag hade stora förhoppningar på nästa album, Mind Bomb. Jag blev nog lite besviken. Jag gillade Armageddon Days (are here again). Och ett par andra. Men jag var inte så begeistrad som jag varit. Efter The Smiths splittrats medverkade Johnny Marr på både Mind Bomb och på singeln Jealous of Youth, som var riktigt bra, i mitt tycke. Ett par riktigt bra låtar på Dusk, bland annat Dogs of Lust:





Hade lite gett upp hoppet om att det skulle komma något riktigt minnesvärt från The The där i slutet av nittiotalet. Men den kom. NakedSelf. Och det är kanske inte så mycket för själva låtarna, utan mer för texterna, för den under bara ljudbilden, för den rätt nakna produktionen. För DecemberSunlight. För BoilingPoint.

Sedan dess har det inte kommit något nytt album från The The. Matt Johnson har gjort en del soundtracks till dokumentärer, och har också släppt ett par låtar via The The:s webbsida. Där verkar det dessutom som att det kommer att komma mer. Även om jag inte förväntar mig något som jag kommer att hålla som det viktigaste jag hört, så kommer jag att fortsätta kolla. För det är en ikon. För det är något som är oerhört viktigt. För mig.

Jag återkommer med de andra två skivorna.

söndag 27 mars 2011

Fler covers. Och vad hände med Sinéad O'Connor?



Jag skrev för en tid sedan om covers. Det har satt sig lite i huvudet, det där. För jag kom att tänka på ett par covers som väl blivit större hits som just covers än de var med originalartisten. Praktexemplet är väl Natalie Imbruglias Torn, som ursprungligen var en låt med bandet Ednaswap, och som också hanns spelas in av norska Trine Rein och av Lis Sørensen på danska innan den blev en riktig hit (och här måste ju faktiskt också nämnas David Armands ”teckentolkning” av den. Både utan och med Natalie själv). Vi har den magiska videon till Nine Inch Nails Hurt med Johnny Cash:




Vi har Mariah Careys Without You som ursprungligen gjordes av Badfinger. Sutherland Brothers Sailing som Rod Stewart fick en hit med. Gloria Jones gjorde Tainted Love på sextiotalet, men Soft Cell fick den stora nutida hiten.

Sen har vi ju Dolly Partons I will always Love You, som Whitney Houston kom att göra till sin. Och vi har den där låten som jag känner förstörde något som verkade så bra, så lovande, så fantastiskt. Sinéad O'Connors version av The Familys Nothing Compares 2 U, skriven av Prince. Det som gjorde henne ett namn i vart hushålls radio. Den som verkade ta bort allt det intressanta av den framtid som skulle komma.

Jag har det senaste halvåret kommit tillbaka till Sinéad O'Connors första skiva. Av många skäl. Dels är hälften av låtarna fullständigt magnifika, och dels för den tankarna tillbaka till den där lägenheten jag hade på Viktoriagatan i Kramfors. Vi brukade lyssna på den där, brukade sitta och sjunga med i låtarna under några lördagskvällar, som uppvärmning till besök på Kramm eller Festo (jo, det hette så – på Kramfors Folkets Park).

Sinéad O'Connor blev paria i en del personers ögon efter ett par uppträdanden i början av nittiotalet – dels för att hon rev sönder en bild av påven, efter att ha anklagat katolska kyrkan för sexövergrepp på barn, och sedan blivit utbuad av den amerikanska publiken och delvis avbrutit sitt framförande vid en hyllningskonsert för Bob Dylan.

Men innan dess hann hon då göra Nothing Compares 2 U, som blev ett monster i alla radiokanaler och alla människors skivhyllor. Jag gillade den, men älskade den inte. Och ju mer jag hörde den, desto mer blev jag trött på den. Som det brukar vara. Den är från hennes andra skiva, I do not want what I haven't got. Jag gillade titellåten, liksom dess inledning, Feel so different.

Hon har gjort en del skivor sedan dess. Men hennes första skiva, The lion and the cobra, är fortfarande oöverträffad. Inledningslåten, Jackie. Mandinka, ingen favorit, men som väl var förstasingel från skivan.

Jag minns första gången jag hörde henne. Jag gjorde militärtjänst i Luleå samtidigt som skivan släpptes. Åkte buss på söndagskvällar upp dit. Lyssnade på sportradion, på Bommen, och på det som kom sen, innan man var framme strax innan midnatt. En kväll spelade de Just like you said it would be:



Det var precis när bussen kommit fram till förläggningen. Alla gick gråa och trötta till sina respektive byggnader. Jag kunde inte göra det. Jag var tvungen att höra klart låten, var tvungen att höra vem det var, var tvungen att höra vad låten hette. Den gick rakt in i hjärtat, den gick rakt in i själen.

Jag köpte givetvis skivan. Och lyssnade på den. Fann så många fler låtar. Den magiska, underbara Troy:



Den lena, sorgliga, nostalgiska Drink before the war. Det har gått många år sedan jag lyssnade på den innan jag tog upp den igen i höstas. Och jag lyssnar fortfarande på den. Men mest på de låtar jag nämnt ovan. Det är den Sinéad O'Connor jag minns, jag vill minnas. Och även om jag lyssnar på de nya skivor och låtar hon släpper, är det alltid detta jag kommer tillbaka till.

Här finns för övrigt en liten kul spellista på Spotify med covers som fått större genomslag än originalen.

måndag 21 mars 2011

Broster, Broster; barnprogram och annat man växte upp med i TV-väg.




Jag stötte på det häromveckan. Jag hade väntat och hoppats att det skulle komma. Ett filmklipp på Youtube, ett filmklipp med ett av mina favoritprogram från min barndom. Fröken Ensam Hemma åker Gungstol.



Det var som att jag kunde se mig själv sitta där och titta, med öppen mun, fånigt halvleende av överraskning och glädje, som att se sig själv i en film. Sedan sjuttiotalet hade jag på något sätt gömt undan serien fram tills dess en kurskamrat från isländskakursen jag läste i början av nittiotalet hade boken med sig för att eventuellt översätta ett parti till isländska som kursuppgift. Nu blev det i stället Pelle Svanslös äter strömming som fick den äran, men jag minns min barndom vakna i mötet med boken vid det där köksbordet...

Och allt det där andra som också kommer tillbaka. Inte bara av sig själv, utan också mycket tack vare boken som finns avbildad i inledningen, Kalle Linds Proggiga Barnböcker. Den rekommenderas storligen för alla som haft någonting med barnkultur och sjuttiotalet att göra. Där finns barnböckerna, och många av dem dök också upp i TV-rutan. De där upplysande socialrealistiskt proggiga programmen, Kalle Vrånglebäck (med Beatles Ob-la-di Ob-la-da som signaturmelodi), Lotta i Hallonby (vad heter den där serien som gjordes av samma animatörer, den med de tre tuffa killarna som kom och gick som en enda enhet, med svängande ben..? Någon som minns?), Pellepennan och Suddagumman. Julkalendern Broster, Broster (oh, my...):





Andra delen av episoden finns här. I serien fanns en ladugårdsdörr på en åker som ledde från det gråa och regninga till en grön och solig äng. Jag har faktiskt varit gift, och när jag gifte mig för drygt tio år sedan hade vi faktiskt ganska (OK, allt är relativt) långtgående planer på att göra det på en äng med en dörr stående mitt på den, och ha Claire Wikholm som vigselförrättare...

De långsamma programmen, de där som fortfarande kan få en att förhöja blodtrycket på grund av stressen man känner, bara för långsamheten, bara för tiden: Herr Barbalander, Kalles Klätterträd, Bod. De där programmen man bara minns. Lilla Blå. Rabalder. Utbildningsradions Klotet:





Alla sommar- och jullovsmorgnar. Och de där programmen som visserligen var präglade av tidens tand, men som ändå håller till viss del. På något sätt. Fem Myror är fler än Fyra Elefanter, naturligtvis. Och, antagligen både för nostalgins skull och för Tage Danielssons skull, också Herkules Jonssons storverk. Det var ju visserligen en julkalender, men ändå. När man tittar tillbaka inser man rätt snabbt att många av programmen inte skulle fungera idag. De flesta tittare skulle ha tappat intresse efter en eller två minuter. Senast. Men som ett studium av de händer som formade den lera som skulle bli den jag är idag är det fascinerande att se...

torsdag 17 mars 2011

När man upptäcker ett folkslag genom musik

Det började för två år sedan. Jag blev nyfiken på en skiva efter att ha läst en lyrisk recension i Dagens Nyheter. Den hette Umalali – The Garifuna Women's Project. Jag lånade den på biblioteket och föll fullständigt för den. Jag har alltid varit lite svag för musik med afrikanska och karibiska rötter, och här fanns båda. Allt i en, faktiskt, bra mix av traditionellt och modernt. Jag lyssnar fortfarande ofta på den – jag har inte tagit bort skivan från min mp3-spelare sedan jag förde över den dit för snart två år sedan.

Här fanns Mérua. Här fanns Hattie. Här fanns Nibari:

 

Så läste jag en ny recension häromveckan. Laru Beya av Aurelio. Som är lite av en uppföljning och en hyllning till Andy Palacio som gjorde skivan Watina, som jag inte var bekant med. Återigen var biblioteket min räddning när jag ville få tag på Watina, och återigen var det en ljuv upptäckt. Har tagit långa promenader med ett par låtar på repeat, oftast Miami. Jag kommer snart också att ha Laru Beya i min ägo.

Och det är inte bara den musikaliska aspekten som gör upptäckten så vacker. Det är också den av historia och lärande. Jag kände inte alls till folkslaget Garifuna (eller Garinagu) tidigare. Inte heller, följaktligen, deras mycket fascinerande historia. Jag ska inte dra den här, men rekommenderar Wikipediaartkeln om dem, och den vidare läsningen som finns. Jag gillar såna upptäckter. Och jag gillar musiken.

tisdag 15 mars 2011

Covers: Lädernunnan. Sator. Strebers. Bussiga klubben. Och inte.

Jag satt häromdagen och löste Melodikrysset (jodå, medelåldern tar sig märkliga uttryck. Men jag har varit medelålders sedan barnsben, så...), då Jay Smith från Idol dök upp i en fråga. Han gjorde en cover på Madonnas Like a Prayer. Jag gillade den inte. Men en kommentar från min vän Christin, kallande sig balladjävelallergiker, att nästan all musik blir bättre med elgitarr, fick mig att tänka tillbaka.

Jag brukade gilla såna covers. Jag brukade gilla när det gjordes lite extra med låtar som man inte förväntat sig. Som Lädernunnans version av ABBAs Gimme Gimme Gimme (a Man after Midnight). Som Sators cover av Lili & Susies Oh Mama. Eller ABBAs Ring Ring.

Under några år köpte jag gladeligen, förutom ovanstående, bland annat singlarna med Strebers version av Flickan och Kråkan och Min Ponny med Bussiga Klubben:





Nu har ju de här tolkningarna mycket glimt i ögat och intar inte alla de där obligatoriska hårda poserna, utan är gjort med en lite mer avspänd attityd.

I sammanhanget minns jag också Östersundsbandet The Sexuals som på en lokalbandsgala i Kramfors gjorde en rökridåcover av Samantha Fox Touch Me. Och det lokala Kramforsbandet D.O.M.P.s version av Sabrinas Boys (Summertime Love) (eller har jag fel där..?).

Jag återkommer snart med ett par fler covers jag kom att tänka på när jag började skriva det här.

Jag vet inte om det gjordes roligare covers förr, men de här som antingen stuvade om hela originalets premisser eller som bara gjordes lite tyngre med lite distans, de gillade jag. Jag vet inte om t.ex. Black Ingvars klev in och raserade en rätt kul marknad med poserat hårdare covers på kända låtar. Jag hade svårt för dem, liksom Jay Smiths cover. Blev man äldre? Försvann den där distanserade attityden till dylika covers (kanske med all rätt)? Eller finns den kvar?

onsdag 2 mars 2011

Ett flyttlass från Kramfors och dess avskedsmusik

Det slår mig ibland – det är egentligen mycket märkligt att jag flyttade från Kramfors en gång i tiden. Jag var då, liksom nu, rätt trög. Alltså trög i den bemärkelsen att jag gärna rotar mig där jag står. Att jag inte är särskilt mobil. Ju längre man är kvar på samma plats, desto mindre är chansen att man rör på sig. Har för mig att det är det som begreppet kumulativ tröghet står för. Och det är jag. Kumulativt trög.

Men jag flyttade. Hösten 1990. Från Kramfors till Göteborg. Den stora knuffen till flytt var framför allt att i stort sett alla av mina närmaste vänner hade flyttat samma sommar, och att en av dem behövde någon att dela lägenhet med. Detta hände ungefär samtidigt som jag fick besked om att det vikariat jag jobbade på skulle försvinna eller göras om. OK, det är en rejäl knuff, en jätteknuff, men... Jag har så svårt att ta farväl av saker. Jag har så svårt att lämna saker bakom mig. Jag är en sån som får gråten i halsen så fort någon försvinner ur bild i TV, typ. Svårt avskedsskyende.

Jag kom att minnas de sista veckorna i Kramfors häromdagen. Jag lyssnade på The Grapes of Wraths Now and Again. Jag köpte den på Skivspegeln i Kramfors samma höst, och jag lyssnade ofta på Blind och All the Things I wasn't.




Jag brukade spela dem om och om igen i min bil, min gamla Saab från 1973, medan jag körde omkring. Mest körde jag ju mellan hemmet och jobbet (vilket så här i efterhand ter sig fullständigt makabert, eftersom det tog fyra minuter att cykla...), men också till andra ställen. För att samla tankar. Jag kunde sitta på en parkeringsplats och lyssna med rutan nedvevad, röka en cigarett och känna det kalla höstregnet mot min arm och axel. Jag får fortfarande ett hugg av nostalgisk ångest när jag lyssnar på låtarna. En annan av de låtar som jag spelade där i bilen var Don't Give Up, duetten mellan Peter Gabriel och Kate Bush. 
 



Det hoppfulla, den melankoliska tonen, strofen ”moved on to another town / tried hard to settle down”. Allt det där kommer tillbaka när jag lyssnar.

Jag sa att jag skulle ge det ett halvår, och att jag, om jag inte trivdes och fick ett jobb skulle komma tillbaka till Kramfors. Jag är stolt över att komma från Kramfors. Men nu har jag bott här i Göteborg i 20 år, och jag har aldrig ångrat mig.