Egentligen är det ju inget nytt. Egentligen så är det ju ett ”band” jag hela tiden haft med mig, som jag aldrig glömt av. Det som är lite trist är det faktum att jag inte varit så intresserad av vad som hände efter mitten av åttiotalet. Det som gör att jag kom att börja skriva om det här är att jag råkade tillbaka på en fråga jag fick från min gode vän Per för snart tio år sedan. Frågan var: ”Vilka tre skivor har betytt mest för dig? Inte de tre bästa, utan de tre viktigaste”.
En av de absolut viktigaste skivorna i min värld har varit Infected med The The. Egentligen ett namn som fungerar/-at som alter ego för brittiske Matt Johnson. Den första låten jag hörde var nog Heartland, som beskriver ett av kapitalistiska orsaker nedgånget Storbritannien. Sen följde titellåten och Out of the Blue (Into the Fire) (...”I was trying som hard to be myself I was turning into somebody else”...). Det räckte. Jag köpte skivan och lyssnade i praktiken inte på något annat under många månader. Det är ett mycket politiskt album, men också tidstypiskt på det sätt att den beskriver tillståndet i västvärlden under mitten av nittiotalet. Den måste inte tolkas politiskt idag (även om, dessvärre, både frågorna om de internationella militära intervetionerna och det ekonomiska systemet är alltför identiska idag). Det sägs att singeln Sweet Bird of Truth nästan forcerades fram direkt efter USA:s flyganfall mot Libyen efter en terroristattack mot ett diskotek i Berlin 1986.
Texterna är genomgående samhällskritiska, genomgående fokuserande på konsumtion (what's a man got left to fight for when he's bought his freedom...) och på begär, genomgående upprepande frasen ”I'm just another western guy, with desires that I can't satisfy”. Bland annat i den snyggaste videon från albumet, duetten med Neneh Cherry, Slow train to dawn:
Det sägs att Matt Johnson också fick fria händer att göra videor till alla låtar på albumet, men att han drog över budgeten rätt så rejält. Jag tycker väldigt mycket om alla dem.
Innan Infected gjorde Matt Johnson dels ett album som drogs tillbaka, men som också läckt ut: The Pornography of Despair, och dels ett soloalbum som hette Burning Blue Soul. Sedan kom Soul Mining, som så här i efterhand är nästan lika bra som Infected – den har definitivt fler låtar som är bättre än låtarna på Infected. This is the Day, The Sinking Feeling,Uncertain Smile (med en underbar pianoutflykt av Jools Holland på slutet).
Jag hade stora förhoppningar på nästa album, Mind Bomb. Jag blev nog lite besviken. Jag gillade Armageddon Days (are here again). Och ett par andra. Men jag var inte så begeistrad som jag varit. Efter The Smiths splittrats medverkade Johnny Marr på både Mind Bomb och på singeln Jealous of Youth, som var riktigt bra, i mitt tycke. Ett par riktigt bra låtar på Dusk, bland annat Dogs of Lust:
Hade lite gett upp hoppet om att det skulle komma något riktigt minnesvärt från The The där i slutet av nittiotalet. Men den kom. NakedSelf. Och det är kanske inte så mycket för själva låtarna, utan mer för texterna, för den under bara ljudbilden, för den rätt nakna produktionen. För DecemberSunlight. För BoilingPoint.
Sedan dess har det inte kommit något nytt album från The The. Matt Johnson har gjort en del soundtracks till dokumentärer, och har också släppt ett par låtar via The The:s webbsida. Där verkar det dessutom som att det kommer att komma mer. Även om jag inte förväntar mig något som jag kommer att hålla som det viktigaste jag hört, så kommer jag att fortsätta kolla. För det är en ikon. För det är något som är oerhört viktigt. För mig.
Jag återkommer med de andra två skivorna.