Julen: Hårnät, böcker och skivor.

Julklappar. Snart är det jul, snart måste man ha köpt sina julklappar. De där julklapparna man aldrig blir klar med. Man sitter där med tusen halvdana idéer i maj, under sommaren, i september; idéer som aldrig utvecklas, idéer som aldrig blir något annat än halvdana, oavsett vad det gäller. Det har alltid varit så för mig. En del klart tidigt, men alltid en stor del som måste köpas eller ordnas i halvpanik i sista sekund.

Nu har det inte blivit att jag åkt upp till Kramfors och hälsat på så ofta de senaste jularna. Därför måste ju också paket med julklappar skickas i god tid för att de ska hinna komma. Det ser rätt OK ut i år. Men ännu väntar jag på ett par saker som ska med i det där paketet. Det där paketet som börjar kännas så slentrianmässigt till innehållet. Böcker. Filmer. Eventuellt någon skiva. Å andra sidan är det saker som känns bra. Inte som det året jag (jag försvarar mig med att jag hade svag ekonomi – jag tror jag gick i grundskolan fortfarande) gav min syster en förpackning hårnät och åtta kammar (jag bröt förpackningen och tog två till mig själv...).

Jag minns också att jag några år fick en skiva varje jul, en skiva som jag kunde ägna hela julhelgen åt att lyssna in mig på. Jag har fortfarande kvar den känslan när jag hör Waterboys This is the Sea, framför allt The Whole of the Moon:

 

Jag gillar julen. I alla fall som idé. Jag gillar stämningen när det är ljust i fönstren och rofyllt och snö på backen. Jag gillar doften av hyacinter. Jag gillar julmusik, om än inte all julmusik (återkommer om det snart); men jag gillade att sitta uppe till strax efter midnatt kvällen mot julafton och lyssna på Julöppet frånVisby med Bertil Perrolf, som alltid inledde med en reflektion och spelade O Helga Natt (Adams Julsång) med Jussi Björling. Jag gillar juldekorationer i det lilla (även om jag själv bara numera sätter upp adventsstakar). Jag gillar att umgås med släkt och vänner.

Det har blivit lite avtrubbat några år. Som det år jag läste vetenskapsteori och lingvistik och hade tenta i neurolingvistik ett par dagar före julafton. Jag minns jag åkte upp till Norrland natten till julafton och åkte tillbaka på juldagens kväll, eftersom jag var tvungen att söka ny lägenhet under mellandagarna. Ett par sådana jular har nog dragit ner julen till en rätt vanlig helg för mig. Men, som sagt, jag gillar den.

Nu får man väl ta och gå tillbaka till de där klapparna som fortfarande ligger på vardagsrumsgolvet och väntar på att bli sorterade. De perfekta julklapparna. De halvdana idéerna. De rena hugskotten. Alltihop.

De äldres skivor, del 1: Don Curtis.

Jag har skrivit tidigare om mitt musikintresse, hur det vaknade, att det varit en stor del av min vardag i många år nu. Numera har jag en försvarlig mängd musik: LP, 7”, 12”, kassettband, CD, DVD, på dator. Allt är naturligtvis inte alltid bra, jag har köpt en hel del på chans eller på grund av en eller två låtar där resten inte matchat det jag köpt det för. Och jag slänger/säljer/donerar nästan aldrig något. Lite dumt, kanske, men jag ser det som att det jag lyssnar på blir en del av mig; det som är bra, det som är medelmåttigt, och det som är rent sorgligt. Allt är kvar. Allt är jag.

Innan jag börjat skaffa mig det jag velat ha, innan jag ens visste vad jag ville ha, vad jag gillade, brukade jag gå igenom mina föräldrars skivsamling. Precis som det ska vara, så var det väl inte allt jag gillade där. Men det var där jag hittade instrumentalskivorna jag själv skrev texter och sjöng till. Där hittade jag också en samlingsbox med sextiotalsmusik (som jag så här snart 25 år senare ännu har kvar – Jag lovar att lämna tillbaka den! Lovar!) och ett par klassiska skivor jag gillade.

Min mor hade en samling 7”-singlar samlade i en röd liten ”plastbok”, med plastfickor där skivorna kunde stoppas in. Den rymde väl en 15-20 singlar. I den hittade jag singeln In the Corners med Don Curtis. En låt jag gillade. Gillade också B-sidans Red Indian Brother. Pressad på röd vinyl. Den fastnade liksom, den försvann inte ur sinnet efter ett par lyssningar. Jag kommer på mig själv med att nynna lite på den ibland. Har lite nu och då kollat på YouTube efter den, men utan resultat. Gjorde det igen ikväll, och..:

Ah! Gillar den än mer nu, faktiskt. Det var längesedan jag hörde den. Gillar psykanslaget, wah-wahgitarren, de i slutet av sextiotalet i genren tidstypiska inslagen. Minns att min mor berättade att hon köpt den av honom själv, när han gått runt och sålt den egenpressade singeln. Minns dock inte om han var klädd i indiandräkt vid tillfället. Men oavsett vad är jag tacksam över att min mor köpte den. Och att jag hittade den röda skivan i den röda samlingsboken/-mappen. Ah..! Tar och lyssnar på den en gång till.

Världens bästa kokbok!

Det är något med kokböcker och mig. Så fort jag stöter på en kokbok måste jag bläddra igenom den, kolla på bilderna, bli hungrig, bli inspirerad. Oftast så dör inspirationen bara någon kvart efter att jag slutat bläddra i en kokbok, men ändå…

Sen finns det kokböcker som nästan är för bra för att vara sanna. En av de bästa och mest uppfriskande kokböcker jag någonsin stött på är Hellbent for Cooking – The Heavy Metal Cookbook. Jag lånade den igen på biblioteket häromveckan, och, ja… Fullständigt lysande.

Jag skrev ett blogginlägg om den för Frölunda biblioteks fackboksblogg för ett knappt år sedan. Tar mig friheten att även publicera det här, nu:

Det verkar finnas en omättlig marknad för kokböcker, det kommer hela tiden strida strömmar av nya recept, dieter och specialiteter. Kul då med en bok som tar ett helt annorlunda grepp, mot en helt oväntad målgrupp. Hellbent for Cooking är fylld med recept gjorda av medlemmar i diverse hårdrocks- och metalband. Udo Dirkschneider från Accept bjuder på rostbiff med gröna bönor, Scott Gorham från gamla Thin Lizzy på ett jambalayarecept. Allt är här, högt och lågt, från rejäla långkok till snabbmakaroner med billig köttfärs och pulversås (presenterat som ”Macaroni against monotheism”). Phil Lynotts mamma bidrar med ett recept på lammstek. Och man kan bara inte motstå en kokbok som presenterar ett recept på en pizzatårta med mozzarellatopping. Vanvettigt slabbigt, gott, uppfriskande och kul.

Kokböckernas kokbok! Rekommenderas helhjärtat!

…och för den goda sakens skull måste ju i sammanhanget också Vegan Black Metal Chef vara med på ett hörn.