En lånad skiva och en mycket saknad vän.

Jag fick ett hugg av sorg i hjärtat häromdagen. Jag bläddrade igenom en av mina skivbackar. Jag hittade Big Blacks LP Songs about Fucking. Det slog mig att det antagligen inte alls är min skiva. Det slog mig att det är en skiva jag tror jag har lånat av en vän. Av en av mina bästa vänner. Och det högg till när jag återigen inser att jag inte kommer att kunna lämna igen den till honom. Jag lånade den av min fantastiske vän Bosse för över tjugo år sedan. Bosse lämnade världen hösten 1992.

På något sätt har jag ju alltid vetat att jag har haft den, liksom ett kassettband med avspelningen av en annan skiva, att jag lånade den den där sommaren strax innan jag flyttade. Jag tror jag erbjöd honom att ta den med sig när han och några polare dök upp på besök i Majorna 1992 när de skulle vidare upp till Kramfors från Tyskland. Så klart han inte skulle ha den med sig då.

Och så kommer de tillbaka. Minnena. Nästan alltid goda, nästan alltid bra. Oftast med en glad Bosse, oftast så man ler och får en tår i ögat. Det fanns naturligtvis andra ögonblick också, men inte många som han delade med sig till oss som inte var verkligt nära. Jag tror och hoppas ändå att jag lärde känna honom rätt bra; han var ändå en av mina bästa vänner, och jag hoppas jag var en av hans under den perioden. Vi var styrelsemedlemmar i Musikföreningen Rocky i Kramfors, vi umgicks ofta under de där sista åren av åttiotalet, vi hade mycket med varandra att göra. Vi var några som ofta träffades, som ofta diskuterade, som ofta umgicks överhuvudtaget. Ofta var det under lite mer festliga former, men också mer vardagliga. Bosse var smart och kvick, Bosse kunde komma med lösningar av problem med en snabb kommentar, Bosse var en glädjespridare i ordets alla bemärkelser. Han var också den man kunde diskutera allvarliga saker med, personliga, känsliga. Han var den där vännen man alltid önskar fanns där, alltid.

Bosse var en av de jag saknade mest när jag flyttade till Göteborg. Och Bosses bortgång var en av de jag mest gråtit över. Med frågorna. Vad man hade kunnat göra annorlunda, vad man hade kunnat göra för att han ännu hade funnits med oss fortfarande. En av de tommaste men också rikaste resor jag gjort var den till hans begravning den där hösten. Tom, för att en av de mest fantastiska människor jag mött och lärt känna inte fanns kvar. Rik, för att det fanns så många man kunde dela sina minnen med, få höra andras minnen, få bli glad i det svarta, för att de fanns så många som man kunde dela sin kärlek till Bosse med.

Bosse, du har för alltid satt ett avtryck i mig, och så många andra. Vi pratar fortfarande om dig. Med stor kärlek och värme. Med en smärtande saknad. Bosse, jag kommer aldrig att glömma dig. Och det kommer inte heller någon annan som lärde känna dig att göra heller.

Två femtonårsfiranden och en skivsläppsfest.

Det var i mitten av förra veckan jag kom att tänka på det. I mitten av förra veckan bastunerade Luleå Hockey ut att det var femton år sedan de vann sitt första och hittills enda SM-guld i ishockey... Jag minns det mycket väl. Jag såg matchen på TV i ungkarlskollektivet vid Redbergsplatsen, tillsammans med i alla fall Pelle, Olle och Stefan. Kan tänka mig att Lasse och Mats också var med. Och Pigge. Och några andra. Jag minns vi firade. Jag minns vi gick till Magasinet. Jag hade min gamla Luleå Hockeymössa på mig hela kvällen. Sen erkänner jag att jag inte minns så väldigt mycket mer... Men det var värt att fira. Men jag minns också vad mer som hände den påskhelgen. Luleå vann guld på påskafton, på lördagen. Under resten av helgen repade vi i popbandet jag var med i ganska ofta, nästan varje dag. Anledningen var att vi skulle släppa vår skiva direkt efter påsken.

Vi repade mycket inför den helgen, eftersom alla inte kunde alla dagar under påsken. Vi repade vid tiotiden på skärtorsdagen och var klara vid tolv-halv ett. Det här är bara femton år sedan, men den skärtorsdagen stängde Systembolaget klockan ett och vanliga affärer och köpcentrum klockan två. Men vi repade. Torsdag, jag tror både lördag och måndag också. Jag minns att våra planer var att börja med att köra En gång till.

Sen kom tisdagen den 9/4 1996. Jag minns egentligen inte så mycket av dagen, för det var en massa hattande fram och tillbaka med saker som skulle ordnas och saker som skulle hämtas och saker som skulle lämnas. Vi hade skivsläppsfesten på Nefertiti i Göteborg, och jag tror att vi precis hade riggat upp instrumenten, när vi plötsligt fick samtal om att postens bud varit och lämnat ett paket hos ovan nämnda ungkarlskollektiv. Paketet kunde avhämtas på Posten. Klockan var fem. Posten stängde sex. I paketet låg våra nypressade skivor.

Vi hann. Vi hann rigga, vi hann soundchecka, vi hann ordna med glasen med champagne och med jordgubbarna dagen till ära. En skiva med titeln Champagne & Trumpeter måste firas med champagne och jordgubbar. I äkta Wimbledonstil. Vi kunde slappna av. Vi kunde hinna bli nervösa igen.

En grymt rolig kväll. En sån man minns, trots att man inte kan återkalla detaljer. Det var kul. Jag tycker fortfarande det är en bra skiva. I lördags var det alltså femton år sedan den släpptes och sedan vårt skivsläppskalas. En skiva som är värd att fira. Till exempel med ett Födelsedagskalas.

Drabbande och viktiga dokumentärfilmer på SVT. Och två bortglömda böcker.

Jag såg den förra söndagen. Den film som jag första gången såg i mitten av åttiotalet i Ådalsskolans aula i Kramfors (jag tror jag smet från en lektion för att vara med på visningen, men jag är inte säker). Stefan Jarls film Naturens Hämnd från 1983, som är en dokumentär om hur människa, djur och natur reagerar på den utbredda kemikaliehanteringen inom så många verksamheter som berör allas vardag, framför allt jord- och lantbruk. Den visades på Kunskapskanalen på söndagskvällen. Jag har haft den på DVD ett bra tag, men jag har bara lyckats titta korta stunder på den, för att jag varit tvungen att ta andningspauser. På Ådalsskolans visning kunde jag inte gå därifrån. Men jag minns att jag kände mig rätt ordentligt desillusionerad, trots att jag ändå hade ett rätt stort miljömedvetande, och kände till en del redan innan.

I samma veva läste jag också två böcker som jag då tyckte alla skulle läsa, vilket jag fortfarande gör. Om träd kunde gråta av Bo Landin och i och med den också den stora klassikern när det gäller människors giftutsläpps påverkan på naturen: Rachel Carsons Tyst Vår. Den sistnämnda har jag i bokhyllan, ett utgallrat exemplar från ett bibliotek. Den finns inte att köpa längre på svenska, men dock i det engelskspråkliga originalet, Silent Spring. Om träd kunde gråta finns heller inte att köpa längre, bortsett från eventuella antikvariat eller motsvarande. Den verkar dock finnas kvar på ett fåtal bibliotek i landet...

Jag tycker fortfarande, tyvärr, att båda böckerna har relevans idag, och jag blir lite nedstämd när jag ser att de inte finns att tillgå. Visst är orsakerna till att böckerna skrevs tidsbundna; DDT-användningen som dödade fågellivet, respektive åttiotalets massiva framväxt av försurade sjöar, men det är inga isolerade företeelser. Och tankarna och de ekonomiska vinningarna bakom kemikalieanvändningen finns fortfarande.

Naturens Hämnd ligger utlagt på SVT Play till och med den 16 april. En länk till den finns ovan, och också här.

Den 12 (22.00, SVT1) respektive den 14 (22.15, SVT24) april visar också SVT Stefan Jarls uppföljare till filmen, Underkastelsen från i fjol, där han visar på vilka kemikaliska gifter som den mänskliga kroppen samlar på sig. Den kommer inte att ligga ute på SVT Play av rättighetsskäl, så passa på att se den när den visas. Den finns också att köpa och att låna på vissa bibliotek.

Det är inga uppmuntrande filmer. Men filmer som alla bör se.